Majmorgonen står stilla en stund
innan staden vaknar helt.
En fiskmås svänger över taken
som om den letade efter något förlorat.

I kroppen finns årtalens tysta verkstad.
Knäna minns trappor jag glömt.
Händerna öppnar morgonen långsammare nu,
som om varje dag vore ett brev
skrivet med svag blyerts.

Femtiotvå år idag.
Inte gammal.
Men skuggorna har blivit skickligare
på att bära sina namn.

På köksbordet:
ett glas vatten,
en kniv,
en apelsin glödande i morgonljuset
som en liten jord.

Man har överlevt sina egna stormar.
Röster som en gång var järn
har rostat bort i regnet.

Kvar finns det enkla:
ett namn genom hallens halvmörker,
kaffeångan i gryningen,
fåglarna som fortsätter sitt lilla arbete
genom morgonen
som om världen gick att rädda.

Och nätterna
de stora svarta färjorna
kommer fortfarande glidande genom sömnen.
Men nu vet jag:
också mörkret har fönster.

Jag går ut.
Luften luktar jord och salt från havet.
Måsarna ritar sina långsamma tecken över himlen.
En hund skäller långt bort mellan husen.
Världen fortsätter sin märkliga musik.

Femtiotvå år
är inte bergets topp.

Det är platsen i skogen
där man äntligen stannar
och hör
att träden alltid har talat
med varandra.

(Nyskriven dikt 7/5-2026)