I Världshavet (Black Island Books, 2025) skriver Adam Bobacken Öhman i korta stycken som liknar försök att förstå något som hela tiden glider undan.

Det börjar i det tyngsta: morgonen där tyngdlagen fortfarande gäller, där tomheten inte förändrats. Redan där sätts tonen — inget bryts upp av sig självt. Och mitt i detta står en annan gestalt, en möjlig version av jaget, någon man velat bli men inte hunnit ikapp. Det är en stillsam förskjutning, men den dröjer.

Titeln får sin tyngd i bilderna. Världshavet som något bottenlöst, där inte ens det största når ner. Och när det vänds upp och ner, öppnar sig himlen. Det är enkla rörelser, nästan barnsliga i sin logik, men de bär en allvarlig fråga: vad är det egentligen vi mäter oss mot?

Relationen mellan barn och förälder löper genom boken som en låg ström. Hur man talar om livets skeden. Vad man säger eller inte säger – när frågorna kommer. Uppmaningarna finns där: du ska tro, du ska växa, du ska bli något. Men de vilar mot något annat, mer osäkert: sorgen över att vara vid liv, behovet av ett eget språk för ensamheten.

Runt detta rör sig andra bilder. En man utan sammanhang på en brygga. En resande som frågar, diskret som en rovfågel. Havet som en gång var trösterikt. Djup där vithajar rör sig i mörker. Allt hålls i korta stycken, nästan avbrutna, som om dikten inte vill tala färdigt.

Mot slutet öppnar sig de större frågorna utan att bli större i ton. Nihilismen som både början och slut. En önskan om att något ska betyda något. Och så evigheten, som inte vill ha dikter alls — bara sluka det som finns.

Världshavet är en återhållen bok, men den tvekar inte inför det den rör vid. Den skriver fram en närhet där svaren inte räcker, men där frågorna ändå måste ställas — inte minst för någon annan.

I Stämt (Schildts & Söderströms, 2026) skriver Tomas Mikael Bäck som om minnet vore något man inte längre kan ta i, bara stå nära och lyssna till.

En far tappar plötsligt tron på orsak och verkan, och något i världen glider ur läge. Det berättas utan skydd, nästan torrt, men just därför dröjer fallet kvar. Längre bort: ett dike vid Mossa vägskäl, en gång öppet, nu nästan borta. Åkerbären finns ännu där, mörka och söta, som om smaken vore det sista som ger sig.

Det är så Bäck arbetar. Inte med det som försvinner, utan med hur det stannar kvar i kroppen. Tankar som vill fara men inte riktigt gör det. Den vita skärgårdsbåten Norden som först rostar inför ögonen, sedan försvinner så stilla att också frånvaron hinner sätta sig.

De korta dikterna öppnar små luckor i läsningen. Luften kan dö ut en smula. / Vad härnäst? Man läser vidare, men frågan ligger kvar. Någon vet inte var jag är, och plötsligt gör inte jag det heller.

Det är en lågmäld diktsamling, men den ger inte efter. Den stannar kvar i det som håller på att försvinna — och i det som, trots allt, inte gör det.

I Metempsychosis – Under gullregnet satt jag och tänkte på själens långa resa (Fri Press, 2025) låter Tina K Persson rösterna skifta plats, som om jaget inte riktigt vill stå still.

Hos Narren tippar världen över i lek. Månskäran ligger fel, men rättar sig, tiden löses upp och allt ryms i en dans som nästan bär sig själv. Det är lätt, nästan barnsligt — och ändå finns där något som skaver, som om leken visste mer än den säger.

I Minnet drar språket ihop sig. Kroppen träder fram, sårbar och oförutsägbar. Här finns inget att luta sig mot. Det som kallades vår blir plötsligt osäkert, och minnet själv börjar glida.

Så öppnar sig ett annat rum. Samtalet med Pythagoras, stillsamt, nästan förstrött. Satsen får vila. Kvar blir ett skratt, ett utbyte som ingen tänkt bevara. Det är i det förbisedda något börjar leva.

Och så rösten som ringer. Vill nå fram, men fastnar i väntan, i brus, i instruktioner om tystnad. Vi väntar. Svaret upprepas tills det inte längre riktigt är ett svar.

Boken rör sig i cirklar, men det är inte ett kretsande utan riktning. Snarare en prövning: av röster, av former, av vad det innebär att tala alls. Och någonstans i detta flerstämmiga ligger en märklig klarhet — att inget enskilt jag räcker till.

I Ingenting (Förlaget, 2026) skriver Henrika Ringbom som om dikten vände sig direkt till någon — inte till alla, utan till just dig.

Det börjar stilla. En pöl, ett ögonblick. En röst som säger: gå härifrån, och kom tillbaka. Det låter motsägelsefullt, men känns märkligt nog som en omsorg. Som om dikten försöker visa något, men bara så länge du själv vill se det.

Ringbom återvänder till sina platser: trädgården, äppelträdet, en punkt att sitta på. Inte som flykt, utan som ett sätt att hålla kvar något som annars skulle glida undan. Jag har min väska – en enkel rad, men den bär. Som om den håller ihop en närvaro som annars riskerar att spricka.

Samtidigt ligger något annat där, hela tiden. Inte uttalat, men synligt i kanterna. Förstörelse, krig, sådant som inte låter sig vävas in i det pastorala. Det går inte att välja bort det ena för det andra. Dikterna försöker inte heller. De låter båda finnas kvar.

Det är kanske här boken blir som starkast. I rörelsen mellan det som är och det som kunde vara. I antydan om en annan plats — inte som en verklig flyktväg, utan som en möjlighet som öppnar sig och stängs igen i samma stund.

Språket är enkelt, men det förenklar inte. Det upprepar, prövar, håller kvar. Som om det visste att varje försök att säga för mycket skulle stänga något.

Ingenting vill inte lösa motsägelserna den rör vid. Den stannar i dem. Och i det uppstår något oväntat: inte tröst, kanske, men en form av tillit. Att det går att se världen som den är och ändå inte helt släppa taget.