Anna Neros Jag bär mitt barn under mitt hjärta
öppnar sig som en kropp i skymning.

Tre rum: Graviditet, Förlossning, Född.
Tre tillstånd där tiden inte går framåt,
utan sjunker
som ljus genom vatten.

I början är allt hav.
Blodet rör sig i långsamma vågor,
en anemon sluter sig kring det som ännu inte har namn.
Kroppen är inte längre en gräns utan ett landskap
där något annat andas.

Jag drunknar där / med dig –
och det är inte en olycka.
Det är kärleken som saknar väggar.
Den stora, öppna kärleken,
som både bär och utplånar.

Sedan bryts något.

Förlossningen kommer som ett ljus för starkt att se i.
Språket spricker, raderna faller isär
som om orden själva inte klarar trycket.
Ett barn glider fram över ett blodat glasgolv –
redan färdigt
för livet
eller döden.

Här finns ingen metafor att gömma sig i.
Bara närheten.
Den gröna linjen blinkar någonstans i rummet,
ett tecken som andra kan läsa
men inte modern.

Jag vet ingenting –
och i det vetandet
ligger allt.

I den sista delen saktar världen ner.
Som efter en storm, när havet fortfarande bär minnet av vågorna.
Andetagen blir små gungningar,
mjölken varm,
sångerna ljusa nog att nästan hålla kvar det sköra.

Men oron lämnar inte.
Den ligger kvar som en tunn hinna över stillheten,
som snö som smälter innan den riktigt hunnit falla.
Allt kan försvinna.
Därför hålls det så varsamt.

Det som gör samlingen levande är dess rörelse
mellan det som inte kan sägas
och det som måste sägas ändå.
Mellan saga och sjukhusljus.
Mellan det uråldriga och det kliniskt exakta.

Sagotonen är inte en flykt –
den är ett sätt att överleva verkligheten,
att mjuka upp det som annars skulle bli för skarpt.

Samtidigt är detta en mycket ensam plats.
Läsaren står nära, nästan för nära,
men förblir ändå en gäst
i ett rum där ett liv står på spel.

Och kanske är det just där dikterna stannar kvar:
i spänningen mellan närhet och avstånd,
mellan det vi kan dela
och det som bara kan bäras.

Jag bär mitt barn under mitt hjärta
är en diktsamling som påminner
att varje nytt liv öppnar en spricka,
där både kärlek och förlust kan bo.