Att vara en missionär för poesin är inget jag valt i första hand.
Det är något som har valt mig.

Ett kall som långsamt vuxit fram, nästan omärkligt, genom åren –
i takt med att jag förstått hur mycket poesin har påverkat mitt liv.

Den har funnits där, i läsandet, i skrivandet,
som en lågmäld men envis rörelse genom det senaste decenniet.
Och jag vet nu att den inte kommer lämna mig.
Inte så länge jag lever och förmodligen inte efter det heller.

Varför skriver jag om poesi?
Varför denna återkommande drift att läsa, formulera, återvända,
till diktsamlingar, till röster – levande och döda?

För att jag inte kan låta bli.

Det är inte disciplin.
Inte ambition.
Snarare en nödvändighet.

Poesin är inte något jag gör –
den är något som händer mig.

Och när jag en gång började ta den på allvar,
började också livet förändras.
Djupna.
Förgrena sig.

Det blev mer än bara ett liv.
Det blev flera lager av liv, som löper genom varandra.

Förra helgen befann jag mig i Åbo, under Poesidagarna.
I samtal med Emma Ahlgren och Carina Karlsson,
inför en publik som lyssnade.

Och mitt i samtalet hände något märkligt.
Orden började röra sig snabbare än tanken.
Som om de inte riktigt tillhörde mig längre.

Jag kände igen det.

Den där förskjutningen.
När man inte längre skriver – utan skrivs.

Som om man, för ett ögonblick, kopplar upp sig
mot något äldre än en själv.
Något som alltid redan pågår.

Och i de stunderna blir det omöjligt att förneka:
poesin är inte en utsmyckning av livet.
Den är en av dess grundrörelser.

Men så finns det också andra perioder.

Tystare.
Tyngre.

När kroppen inte orkar, när tanken mattas,
när dikterna inte längre vill bli lästa
och orden inte vill komma.

Och det dröjer inte länge
innan något börjar saknas.

Som om världen tappar en dimension.
Som om något inom en själv går i vila.

Men varje återvändande är tydligt.

Jag öppnar en bok.
Läser några rader.

Och något svarar.

Det är inte dramatiskt.
Inte högljutt.

Men det är omisskännligt.

Som att kliva in i ett rum
där man redan är väntad.

När man tar poesin på allvar
börjar också poesin ta en på allvar.

Det uppstår ett utbyte
som inte kan mätas, inte förklaras fullt ut
men som förändrar.

Det är det jag försöker säga.

Inte övertyga.
Inte predika.

Bara peka.

Ge poesin din tid.
Din uppmärksamhet.
Din närvaro.

Och se vad som händer.

I en nutid där så mycket redan är bearbetat åt dig,
där intrycken serveras färdiga att svälja,
finns poesin kvar som motstånd.

Som något som inte låter sig konsumeras utan vidare.

Med poesin måste du stanna upp.
Bryta.
Smaka.

Du måste tugga själv.

Och någonstans där, i motståndet,
börjar också något annat ta form.

Nya smaker.
Nya djup.

Ett annat sätt att vara i världen.