Ljuset tvekar inte längre,
det dröjer kvar över havet
som om det glömt en uppgift
eller valt att inte bry sig.

En cykel lutar mot en björk.
Ingen äger den just nu.
Den är bara metall och vila
i en värld som andas långsamt.

Försommaren säger inget.
Den öppnar sina händer
medan gräset vaknar
och en insekt skriver sitt namn i luften.

Du går genom detta utan att märka
hur tiden byter riktning.
Skuggorna blir kortare,
men djupnar inåt.

Någonstans slår en dörr igen
utan dramatik.
Det är bara vinden
som övar på att vara mänsklig.

Och i det stilla överflödet:
en puls, knappt märkbar
som om världen just bestämt sig
för att fortsätta.