Peo Rasks Wankers är inte en diktsamling i vanlig mening. Den rör sig snarare i gränslandet mellan poesi, aforismer och korta kulturkritiska utfall. Resultatet är en bok som känns mer som en serie nålstick än en sammanhållen berättelse och det är precis där den har sin styrka.

Rask återkommer till en och samma besatthet: vår tids fixering vid synlighet. Kändisar som redan har allt men ändå säljer sig. Kultur som blir content. Politiker som poserar i reflexväst, men som sällan dyker upp där det faktiskt behövs. Det är en kritik som inte direkt är ny, men här levereras den med en ovanlig blandning av torr humor och syrlig precision.

De korta texterna fungerar ofta bäst. När Rask skriver att det är futtigt att göra reklam trots att man inte behöver pengarna, eller ställer frågan när vilja-synas-människor egentligen har synts tillräckligt, träffar han något som många känner igen men få formulerar. Det är enkelt, men effektivt.

Samtidigt finns det längre stycken som breddar bilden. Här blir tonen mer resonerande, ibland nästan pamflettartad. Texten om reklamberoende som en sjukdom – komplett med mötesstruktur och tyst minut är ett bra exempel: ironin är tydlig, men också en smula tung. Det är här boken ibland tappar lite av sin skärpa. När udden förklaras för länge blir den mindre farlig.

Det finns också en återkommande risk i projektet: att kritiken själv blir en position. Att stå vid sidan av och peka ut wankers är i sig en roll och Rask är inte helt immun mot den. Vissa passager känns mer som avreagering än analys, mer som markering än upptäckt.

När boken fungerar som bäst är den just det den vill vara: störig. Den skaver i en samtid där allt ska vara säljande, tillrättalagt och synligt. Den påminner om att något går förlorat när allt blir varumärke – även de som en gång stod för något annat.