Lördagssoffan börjar krypa närmare sitt mål på 100 intervjuer och dagens gäst är ingen mindre än Magnus William-Olsson (f.1960)  som är poet, översättare och kritiker.

Magnus senaste bok kom 2017 och är en performativt kritisk studie i den argentinska poetens Alejandra  Pizarniks verk. I höst kommer hans tolfte diktsamling som heter Inget är alltid för sent.

 

Välkommen till Lördagssoffan Magnus! Jag är nu uppe i nittiotre intervjuer i Lördagssoffan och ofta ställt samma öppningsfråga till alla soffgäster – Vad är poesi? Kan du förklara för mig varför denna fråga aldrig blir tråkig att fråga eller att svara på?

– Poesi är språket i dess högsta potens, för någon. Ha ha, ha nu när du vet svaret kommer det kanske bli tråkigt att fråga den. … nej, det är allvarligt menat. Jag har undersökt den där definitionen länge och grundligt, i flera mer teoretiska böcker, som Läsningen föregår skriften – poesins aktualitet (2011) och Alejandra Pizarnik, Poetens verk (2017) och jag tror att jag kan förvara den gentemot alla invändningar.

Här är några svåremotsägliga sanningar på vägen som stödjer den: 1. Dikten är bara för någon en dikt. 2. Dikten är alltid annan och mer. 3. Inför själva Dikten är man alltid ensam och oense (också med sig själv). Också så vilar definitionen förstås på idén om att språket inte kan förstås som ett helt, inte ens ett oöverskådligt helt.

För mig är det en helt grundläggande tanke som jag kom på när jag skrev en text för boken Språk och oförnuft, och som klargjorde mycket som varit oklart för mig.

Det är 23 år sedan du debuterade som poet med diktsamlingen O´ och sedan har du gett ut både diktsamlingar och essäer regelbundet under åren därefter fram till ditt senaste verk – Kritiken i den nya offentligheten : Kritiken som konst- och kunskapsform som kom ut 2018. Hur skulle du sammanfatta ditt diktande under de här åren för dem som aldrig läst någon poesi av dig tidigare?

– Du har tittat fel i Libris, eller kollat på nån kajkad sajt (Det är möjligt att jag av misstag satte en 2 istället för en 3 framför den andra 3:an…siffror gör mig yr ibland…sorry för detta/Nicko). O’ kom ut för 33 år sedan och då hade jag redan rätt länge publicerat mig i tidskrifter.

Jag är kusligt gammal i gamet. Kritiken i den nya offentligheten är dessutom en antologi, i en skriftserie som jag redigerar. Och din fråga… har jag bara dåliga svar på. Jag skulle säkert säga olika saker beroende på vem som ställde den. Och jag skulle varje gång veta att jag hittade på.

Dikterna är, som sagt, alltid andra och mer. Men jag kan ju höfta: det rör sig om ganska få men mycket ambitiösa dikter, kanske de mest ambitiösa som skrivits på svenska de senaste trettio åren, men i gengäld lyckas de aldrig, eller i alla fall mkt sällan, leva upp till sina föresatser.

Du skriver ju inte bara dikter utan läser ju även andras dikter och är redaktör för Örnen och kråkan som skriver omfattande om poeter och poesi. Hur mår poesin i norden 2020?

– Den mår bra, vill jag nog hävda. De hårda hierarkierna är lyckligtvis fallna. Det hör till vår tid att relationerna mellan ”proffs” och ”amatörer” förhandlas om. Jag är glad för det. Hästarna under dem som brukat rida på höga sådana har krympt till gotlandsruss, eller taxar kanske, eller rent av guldhamstrar. Inte mycket att sätta sporrarna i.

En massa folk ger ut sina egna böcker och publicerar sig på alla tänkbara digitala plattformar. Det är  kaotiskt i den nordiska poesin, ja i alla poesier jag följer. Och det måste ju en vän av konstarten gilla. Jag tycker dock att Örnen och Kråkan, och kanske i synnerhet vår årliga kalender, behövs så att läsare kan få en kritisk överblick över allt som skrivs och ges ut. Överblick är ju inte riktigt detsamma som ordning.

Vilken är världens bästa diktsamling någonsin?

– Sapfos dikter, som en gång fanns samlade i nio böcker, men som vi numera bara äger fragment av är för min personliga del det givna svaret. Sen jag var tonåring har jag hållit på med att läsa och översätta dem. Jag har nog läst henna kanske inte varje dag, men i alla fall varje vecka i typ fyrtio år! Men bäst…? Jag har ju en del diktsamlingar kvar att läsa, så jag får nog passa på frågan.

Det är ju lättare än någonsin att få sin poesi publicerad nuförtiden. Om man inte får napp av de större förlagen kan man ge ut sina dikter på mikroförlag, eget förlag, på nätet osv. Hur stor del av den poesi som ges ut på såna här sätt anser du som gammal litteraturkritiker borde ha stannat hemma i skrivbordslådan?

– Nej, nej! Man kan väl inte beklaga att folk skriver och publicerar dikter! Det är ju något som berikar tillvaron för envar. Många fler borde göra det. Det viktiga är att det finns personer som läser dikterna strängt och med evigheten som måttstock, personer som på trovärdiga kritiska meriter kan lyfter fram den poesi som verkligen har ambitioner och potential. Risken är ju annars att alla mediokra dikter skymmer de som poesiläsare har skäl att ägna en större del av sina korta liv och sin begränsade uppmärksamhet. De dikter det är värt att inte bara läsa utan att leva med. Men att intresset för att skriva växer kan man bara bejaka.

För några år sedan berättade jag lite sensationslystet för poetvän att jag i London Review of Books läst uppgiften att det efter 1977 skrivits fler dikter i världen än före 1977. Jag hoppades väl att vi skulle rysa tillsammans över tillståndet. Men hen såg bara lugnt på mig och sa. ”Ja, men då har det väl antagligen också skrivits bättre dikter.”

Berätta lite mer om Örnen och kråkan som är en spännande poesiportal i cyberrymden. Vad har du för mål med projektet och vad har du fått för respons hittils?

– Örnen och Kråkan föddes som en ”startup” på Kritiklabbet där vi tillsammans med forskare av olika discipliner, ekonomer, tekniker, humanister, undersöker hur kritiken ska kunna leva och utvecklas i den nya offentligheten.

Vi labbade mycket, inte minst med kulturekonomer kring hur en poesikritikverksamhet skulle kunna fungera i vår tid. Utgångspunkterna var och är 1. att skribenterna ska få rimligt betalt. En veckas jobb måste de få betalt för om redaktionen ska kunna kräva att de gör sitt yttersta.

I år har vi höjt arvodena med 6% till (5300 SEK, typ 485 € dagens kurs). 2. att det måste vara gratis att läsa (det har aldrig gått att få folk att betala för litteratur- och ännu mindre för poesikritik). Alltså sjyst betalt för att skriva men gratis att läsa. Hur ska det funka ekonomiskt? Vi fann, efter mycket undersökande, en affärsmodell som verkar hålla. Nu har vi, så vitt vi vet, långt fler läsare av våra poesirecensioner än någon av de stora tidningarna har av sina (möjligen har Sveriges Radio fler, men de publicerar ju nästan aldrig poesikritik).

Våra recension är dessutom fyra gånger så långa, har genomgått grundlig redaktion i samarbete med skribenten. De kommer till abonnenterna varje onsdag morgon kl. 07.00 så de kan läsa eller lyssna till dem på väg till jobbet, men de samlas också i kalendern, till glädje för framtidens forskare, studenter och poesiintresserade som vill veta vad samtiden tyckte och tänkte om den poesi som kommer ut under vår epok. Örnen och Kråkans recension är helt enkelt den absolut viktigaste recension en poesibok kan få på svenska.

Har du skrivit någon ny poesi på sistone och skulle du i så fall vilja dela med dig nåt av den till Lördagssoffans läsare?

– Jag kommer med en diktsamling i oktober som har titeln Inget är alltid för sent. Jag har jobbat med den i många år, och nu med coronakrisen och världens plötsliga vändning känner jag att den äntligen, nästa mirakulöst, har hittat hem i tiden. Underligt, eller hur?

Ofta har jag känt att mina diktsamlingar kommit fyra fem år för tidigt. Men den här gången tror jag (om inte allt igen förvandlas) att ödet står på bokens sida. Men publicera nåt här, nej. Jag ogillar att publicera dikter på nätet. Jag har dåliga erfarenheter. Folk copypastar och så dyker de plötsligt upp på nåns punchiga instagramkonto eller på bloggar, med rader som brytes hej vilt eller är typ centrerade. Så du och din välskötta publik får helt enkelt vänta tills boken dyker upp.

Då säger vi så Magnus! Lycka till med din nya diktsamling, Örnen och Kråkan och tack för att du tog dig tid att besöka Lördagssoffan!

Författarfoto: Sofia Runarsdotter