”Dans Makaber är en diktsamling om långvarig psykisk ohälsa, här skildrat med vildhet och vemod genom en bildvärld av ben, skog och vatten” står det på baksidan av boken som jag håller i min hand. Och vilken bok sedan!

Om Dans makaber skulle vara en musikstil, så skulle den vara arkaisk deathmetal med romaniska inslag. Det här är en smocka i poesiformat som rusar rakt in i min blick!

Charlotta kan konsten att väva samman vackra rader i en brutal realism. Dans Makaber är faktiskt bland den bästa diktsamlingen jag läst på senare tid. Jag läser slutet i dikten Mantra:

”Men händerna dryper
av salt, av röd is, dödvatten
Bara rader av algtäckta maskor
Näten tomma, timmarna många
Så halt, så lätt att falla överbord
i mantrors berusande vatten:
Där i stjärnlösa djupen
singlar bitar, purpurstycken
lungor sprängda av trycket”

Charlotta kan nå ångesten på ett djup som hon är rätt ensam om bland dagens diktare i sitt romantiska diktspråk där hon konfronterar ångesten och dess demoner. Jag läser vidare och inledningen i dikten Tecken:

”En röst sjöng ur åldrabrunnen
där ekot aldrig tonat ur
sjöng år, sjöng slutna cirklar
ropade tränget över årsdjupen

Med svävande kapslar av dagar
bärande skeva himlakroppskartor
står vi svepta i stjärnstoftmantlar
manade att gå tiden
stiga från världsspillra till världsspillra
på ovetande fötter genom tidsdiset
och glömskan som enda följeslagare”

Ju mer jag läser Dans Makaber, desto mer inser jag hur skicklig Charlotta är på gammaldags hederligt diktande som skakar om och berör. Det finns dikter där Charlotta brottas med minnen från utsagor om hennes ”komplexa problematik” i ”ett fall som hennes”.

Men om man kan skriva så här bra poesi, så är man då inte något annat än ett geni i min värld. Det känns som dikterna i Dans Makaber härsammar från avlägsna rum bortom vår 3-D grå verklighet…från platser där allting sammanförs till liv och död.

Att lyckas skriva så brutalt och vackert om någonting som ångesten och dess sjuttio syskon är ett mysterium för mig. Det enda som är ett dåligt med Dans Makaber är att den känns för kort på sina knappa 50 sidor. Jag har faktiskt ingenting annat att klaga på. Det här är snudd på perfektionism i poesins tecken!

Stående ovationer till Charlotta Jonasson för sin Dans Makaber och jag hoppas innerligt att hon hamnar på nåt stort förlag i framtiden som ser hennes talang i att dikta, så hon får den uppmärksamhet hon förtjänar för sin poesi.

Charlotta har även gästat Lördagssoffan och intervjun med henne kan du läsa här:

https://nickopoet.wordpress.com/2019/04/27/nickos-lordagssoffa-54-charlotta-jonasson/