På Schildts & Söderströms hemsida står det följande om När jag var elva visste jag allt:

”När jag var sex såg jag
en myra blåsa omkull.

Jag förstod att allt
skulle innebära
ett visst motstånd.

Här finns ett jag som har upplevt mycket. I korta tillbakablickar rullas en historia upp, en historia om att vara en mor, ett barn, en kvinna, en människa. Om att befinna sig på gränsen till ett annat tillstånd: När jag var ett fick jag dödsångest.Emma Ahlgrens lyrik är exakt och ofta överraskande till sin natur. Hon går i dialog med Sylvia Plaths Ariel och hittar ett eget språk i gränslandet mellan det humoristiska och det tragiska, det begränsade och det gränslösa. När jag var åtta började jag ljuga. / Det var så enkelt.”

Jodå, att följa med Emma Alhgren på hennes äventyr från ung till mogen ålder är rätt charmig läsning. Det har är rätt okomplicerad poesi som nuddar vid dagboksformat och är inramat i ett stort hjärta. Jag läser:

”När jag var fem pratade jag

baklänges i ett helt år”

och vidare några sidor längre fram i boken:

”Min mor sänder efter en
talterapeut och

kontaktade
en barnpsykiatrisk avdelning.

Några månader senare
anlände en

exorcist.

Det fanns inga andra resurser”

I stil med dessa rader vandrar Emma okonstlat genom När jag var elva visste jag allt. Det är en lättläst och smågullig diktsamling som hoppar friskt mellan författarens olika roller i livet. Den poet jag kommer att tänka på medan jag läser boken är Eva-Stina Byggmästar och främst hennes dikter som har en humoristisk framtoning. Emma är kanske lite av en lightversion av Eva-Stinas mest ljusa dikter i den här boken.

En sak som jag verkligen uppskattar med När jag var elva visste jag allt är att den känns naturlig och okonstlad. Det finns en del mammor i olika format i boken också. Jag läser:

”När jag var tjugofyra kröp
en tvåbarnsmor in i mig.

Om någon hade obducerat mig
skulle de ha hittat mig full av mamma.”

Diktens värld kan vara märklig och det är väl en del av det som är charmen med den. Ibland förstår man inte vad som skrivs, men ändå förstår man det. När jag var elva visste jag allt är en helt bra diktsamling, med några oväntade höjdpunkter i det prosapoetiska sken som lyser upp min blick.

Emma är även en av de tidigaste besökarna i Lördagssoffans begynnelse och intervjun med henne kan ni hitta här:

https://nickopoet.wordpress.com/2018/04/14/poetens-lordagssoffa-4-med-emma-ahlgren/