Varmt välkomna ska ni vara till ännu en Lördagssoffa, där jag idag gästas av Robin Valtiala (f. 1967) som är författare, kritiker och översättare och som bor i Helsingfors.

Robin har hittills gett ut 7 böcker, tre av dem diktsamlingar. Den senaste är haikusamlingen Barnvagn i överhastighet (S&S 2013).

Robin är inte vilken gäst som helst heller för den delen. Aldrig har jag blivit så sänkt av en recension som efter hans sågning av min senaste diktsamling ”Tvivel” i Lysmasken. Jag var så stolt över boken och hade bara fått bra recensioner innan och goda ord från förlag som tyckte boken var min bästa som helhet, men inte ville publicera den pga av det ”smala” ämnet.

Hursomhelst. Jag mådde prima och tänkte att äntligen har jag skrivit diktsamlingen med ett stort D som bara kommer skörda fantastiska framgångar…Dvs fram tills sågningen kom och det var inte vilken sågning som helst.

Det var en fullständigt sänkning av min älskade lilla diktsamling. En Robin Valtiala hade recenserat och jag såg rött. Förutom att han inte verkade ha förstått någonting av min bok, så tog han sig även friheten att berätta vad en god diktsamling bör innehålla i recensionen. Det var totalförnedring på hög nivå i den eminenta litteraturportalen på nätet- Lysmasken och min dag var så gott som förstörd.

Jag skrev därefter en recension av recensenten i fråga och även en recension av hans debutdiktsamling som jag sågade så gott jag kunde och publicerade detta på bloggen. Sedan började jag tänka efter varför jag regerade så starkt på recensionen. Det var ju bara en liten bok det handlade om och alla kan ju inte tycka lika.

Efter moget övervägande tog jag bort recensionerna ganska fort och i den här intervjun med Robin diskuterar jag bland annat vad han tycker om att poeter sysslar med polemik mot sina recensenter.  Trevlig läsning!

Välkommen till Lördagssoffan Robin. Vad föredrar du? Att recensera eller att få din poesi recenserad.

– Få min poesi och min prosa recenserade, det vill säga skriva dem, är roligare. Jag håller ändå på med allt det här på en gång, förutom att jag översätter, ett område som för mig har blivit allt viktigare. Men jag ser ingen motsättning mellan de olika verksamheterna, tvärtom berikar de varandra.

Jag har ju precis som dig recenserat en hel del och det är ju en sak att såga ett verk, men en helt annan sak att få sitt verk sågat. Jag har ju fått råd av fler eminenta poeter att hålla mig borta från polemik med recensenter som inte fattat tycke för min poesi. Och jag har lyckats för det mesta med detta, dvs fram till din sågning av min senaste diktsamling ”Tvivel”.

Det var inte min bästa dag när recensionen damp ner och det blev pricken över i:et och jag svarade illa kvickt med en recension på recensionen / recensenten, dvs dig och även en recension på en diktsamling som du gett ut på 90-talet, som jag inte gav mycket för och mer el mindre sänkte rejält. Det gick inte så länge innan jag tog bort mina texter och skammen knackade på min axel och givetvis var detta en väldigt omogen och naiv motreaktion.

Ger man sig in i leken så får man ju leken tåla och man kan ju inte få sin poesi omtyckt av alla. Så är det ju bara och jag vill be om ursäkt för mitt sätt som jag bemötte din recension. Sedan undrar jag om du anser att det är fel att ge sig in i polemik mot recensenter som recenserat ens verk?

– Jag har ofta starka känsloreaktioner när jag läser. Jag anade en djup smärta i din bok, och kanske på grund av jag inte kände dig (vilket man inte ska behöva göra för att tala om en bok) hittade jag inte fokus. När du talade om cancer som metafor var det för mig ett mycket slitet uttryck. På grund av att min mamma som jag älskade mycket dog i  cancer, blev irritationen över uttrycket för mig existentiell. Jag tänkte: vad du än menar, sök ett mera exakt uttryck för det. Jag kände på mig att du kan, undrade ställvis om du var banal med flit. Senare har jag läst andra dikter av dig som är mycket mer träffande.

Om jag inte sa ärligt vad jag hittar eller inte hittar i en bok vore det ingen mening med att vara kritiker. Den princip jag alltid har är att ta fasta på texten som den framstår för mig, oberoende av om författaren är berömd eller inte. Jag kan berätta att jag i tiderna i Ny Tid hårt kritiserade en bok av en finlandssvensk berömdhet, som efter det var arg till och med på båda mina föräldrar. Inte för att de ens skulle ha kommenterat saken, utan bara för att de hade gjort mig.

Det verkar för mig som om de som har allra svårast att smälta en negativ recension är de som nästan enbart får hyllningar, lite som när de rikaste är de som låtsas lida mest av att behöva betala skatter. Som forna tiders patriarker väntar de sig förståelse och skötsel från sin omgivnings sida.

Jag tycker med andra ord det är bra att man numera får svara på kritik. När jag var ung på 80-90-talet ansågs det opassande, som något som hur man än gör det slår tillbaka mot en själv. Det ansågs att författaren genom att ha skrivit boken har sagt sitt, och i och med det ska tiga. Det kan ju se ut som om författaren då var i en svag position, å andra sidan var recensionerna så mycket fler och längre, över lag mer analyserande än nuförtiden, trots att geniala kritiker som Pia Ingström i Hbl gör sitt bästa för att forumet inte ska urvattnas.

Om en kritiker för några årtionden sedan helt missförstod en bok fanns det alltid en chans att någon annan tog upp andra trådar i den. Eftersom Finland är mycket hierarkiskt, kunde man dock konstatera det fenomenet att om någon renommerad kritiker hann skriva först, positivt eller negativt, var det sannolikt att några andra recensenter efter det sa ungefär samma sak. Med stöd av samma citat i boken.

Problemet numera är att allt i kommunikationen på bloggar, etc, är så personligt och fullt av känsloformuleringar att man lätt glömmer bort texten. Det är ändå den som debatten i det här fallet ska handla om.

När det gäller din motsågning av Fingerfärg, kan jag lugna dig med att jag just den dagen höll på med en översättning och inte hann läsa texten förrän du tog bort den.Men att du inte gav mycket för boken är en åsikt värd att respektera, och då finns det ingen orsak att samtidigt be om ursäkt. Polemik är helt ok för mig, men den blir ju meningslös om den går ut på ”din bok är dålig för att du säger att min är det”. Om två personer orkar hålla på med en sådan diskussion är det alldeles säkert att det inte finns en person till som intresserar sig för den. Vad jag efterlyser är diskussion om innehållet i texten.

Det värsta jag har råkat ut för var en recensent av min bok Som katternas sätt att minnas, som citerade en halv, lång mening men ersatte ett kommatecken med en punkt. Det såg ut som om jag slutat en mening mitt i allt. Recensenten förklarade att det jag skriver inte har mening, och som citatet såg ut kunde vilken läsare som helst konstatera det. Det här är slag under bältet.

Och här följer en följdfråga på förra frågan. Mina två senaste böcker – Evighetsnära och Tvivel handlar ju om Gud och jag har ofta gått min egen väg  och när jag släppte de här böckerna var jag beredd på att bägge skulle bil helt sågade överallt i sekulariserad media.

Men så blev det ju ändå inte, med få undantag. Jag fick ju även bra respons från förlag, men de ville ju inte ge ut böckerna just pga ämnet i sig och kristna förlag verkar inte vara så pigga på att ge ut poesi. Min nästa bok, ”Svartmyrshjärta” handlar ju om miljöförstöring och naturen.

Jag menar, är det inte lite sorgligt att man måste skriva om rätt ämnen i rätt tid, för att förlagen ska nappa? Det tycks ju finnas en agenda bakom varje förlag vad de vill få fram.

Inte för att jag skriver boken jag nu jobbar med för att vara rätt i tiden, utan för att det är vad jag vill skriva. Men vad jag menar är att jag har ju betydligt större chans att få ut denna bok på förlag än med de två tidigare böckerna. Ska det vara på det här sättet att ämnet i boken ska vara viktigare än hantverket i sig självt? Vad tänker du om det?

– För mig är temat inte det avgörande, utan vad författaren gör av det. Jag tror tex. på Gud, och har inga invändningar mot att hen förekommer i poesi. Allah gör som han vill, heter en roman av Ahmadou Kourouma. Ursprungstiteln är mer lyckad än översättningen av den: Allah n’est pas obligé (Gud är inte tvungen). Det här gäller allmänt, om man tror på, en, gud. Men i poesin måste Gud fungera som poetiskt element.

Du började ju som poet och fortsatte sedan i romanens fotspår (som många författare tycks göra) och det är nu ett tag sedan din senaste bok Mexicos uppsyn som kom ut 2006. Du har dock recenserat en del sedan dess och var domare i en poesitävling nyligen i HBL. Vad är det som du uppskattar så mycket med poesin och har du funderingar på att ge ut nån ny diktsamling i framtiden?

– Jag skriver för tillfället mycket, både en essäbok om den latinska världens litteratur, en novellbok och en diktbok. På en italiensk nättidskrift där jag har publicerat några dikter i översättning, kommenterade man att de rör sig så nära ingenting det går. Det skriver jag under när det gäller vissa av de haiku jag har skrivit på sista tiden. Det är ett intressant projekt som ligger nära carpe diem -filosofin. Här kommer ett exempel på en ny haiku av det här slaget:

kom in i dikten

den slocknar innan du ens

kan säga Palmas

(Länk till it. tidskrift:)

https://lombradelleparole.wordpress.com/2018/10/11/robin-valtiala-1967-poeta-finlandese-haiku-e-una-poesia-traduzione-dellautore/

Svensk vs. Finlandssvensk poesi. Hur skulle det se ut i en boxningsring om poesin var boxning genom ett decennium av poesi från bägge länderna?

– I boxning handlar det om viktklasser, och i det här fallet är det som om man är så fixerad vid dem att det inte blir så mycket till möten. Sverige har, bortsett från storleken, det plusset att landet är mera mångkulturellt, vilket också syns i poesin och berikar den.

I början av 1900-talet befann sig poesin på svenska i Finland i ett liknande mångkulturellt sammanhang, vilket är en orsak till att så gott som alla erkänner den ”finlandssvenska” modernismen som unik.

Tillbaka till dina två diktsamlingar Bakfönster och Fingerfärg som kom ut på 90-talet. När läste du dem senast och hur relaterar du till dem idag?

– Bakfönster tycker jag är förfärlig, men jag har ingen respekt och förståelse för kritiker som var medelålders och stämplade mig (som var 23) som en som inte borde skriva alls. Så skarpa var de ändå inte att de hittade den värsta fadäsen: på ett ställe har jag (ofrivilligt) lånat en bild av Märta Tikkanen, från Århundradets kärlekssaga. Det märkte jag först långt senare.

Bakfönster är rent fascinerande monstruös. Här finns allt från beskrivningar av sex gjorda av en som inte ännu har upplevt det, avsnitt som är som plockade ur en handbok om primalterapi eller utvecklingspsykologi, och litteraturstudier beskrivna lillgammalt.

Jag plockar in Dantes helvete, och placerar där Rydberg och Runeberg för att jag i deras texter har hittat svart 1800-talspedagogik. Allt efter att ha läst Alice Miller (om henne har jag inte ändrat åsikt). Två rader är bra, jag önskar hela boken var som de: ”Min tid är den nya tystnadens/ murar som växer utan ett knak” Den här boken kom strax efter Berlinmurens fall, jag hade börjat ana ett nytt slags förtryck av mer osynligt slag, från den nya ekonomin. Och det kom.

Fingerfärg har för mig en 90-talsstämning, jag bodde i Sökö i Esbo och tycker ortens natur i ordets båda bemärkelser finns med i boken. Den boken kan jag öppna även om jag inte tycker allt i den är bra. Den är på gott och ont en lite normaliserad version av mig själv. Men säg gärna vad du ser som den största bristen i Fingerfärg, det intresserar mig.

Och ännu mera, vad du skulle tycka om Bakfönster. Du hittar den väl som fjärrlån om inte annat, själv har jag bara ett exemplar, annars skulle jag skicka ett till dig. Min favorit av mina böcker är haikusamlingen Barnvagn i överhastighet, på andra plats kommer den första Latinamerikaboken Kontinent utan väggar.

Ok, jag ska eventuellt recensera Fingerfärg igen i framtiden och lägga ut den här på bloggen. Då med en annan intention än senast. Lycka till med skrivandet i framtiden Robin och tack för att du gästade min Lördagssoffa. /Nicko