Ett poetiskt landskap där gränserna mellan människa och natur smälter samman i en dramatisk föreställning. Så skulle jag kortfattat sammanfatta diktsamlingen Rävleken av Klara Segerson från Järna, som debuterar som poet.

Det är spännande poesi som Segerson delar med sig i Rävleken, där jag som läsare får jag följa med diktjaget från det ena äventyret till det andra insvept i antroposofisk anda.

Segerson diktar djärvt i dikten Förvandling:

”När en mal försvinner
förvandlas
till guldfärgat pulver
mellan handflatorna
Guld
som aldrig
funnit i Sverige
Så ska du också upplösas
Förintas
i ljuset”

Inget mummel i skägget här inte, utan raka rör från diktjaget som drar fram det fördolda i ljuset. Rävleken känns både lekfull och aningen mörk till och från.

Jag fortsätter läsa och Segerson diktar vidare i Under himlen:

”Allt jag begär
är ett meteoritregn med dig
Dina utsträckta händer
till hjälp
över taggtråden

Ingen kan inte gräva om
ett potatisland
ensam
i mörkret”

Det är med fascination som jag fortsätter följa diktjaget som transformeras från rovfågel till att vilja vara en fjäder och landa i ditt hår. Ingen brist på varken fantasi eller passion till själva diktandet här inte.

Rävleken är helt klart en intressant diktdebut som ger mersmak och som borde ha fått bli publicerad på nåt halvstort förlag om det hade funnits nån som helst rättvisa i världen.

En drömsk eftersmak lägger sig som en dimma efter läsningen. Lite som att man gått vilse i en mystisk urskog under en livs levande måne och kittlande stjärnfall.

Spänning i vardagen minst sagt.