Hej på dig Klara. För oss som inte känner dig sedan tidigare, skulle du vilja presentera dig lite och berätta vad du sysslar med förutom att skriva poesi?

– Jag heter Klara Segerson och bor i Järna utanför Stockholm med mina tonårsbarn, men jag är uppvuxen på landet i södra Dalarna och där har jag också ett sommarställe som jag drömmer om hela vintern.

Jag jobbar som folkhögskollärare på en folkhögskola i Södertälje, mitt huvudämne är svenska. Jag är också utbildad skrivpedagog och har hållit kurser i skapande skrivande.

Grattis till din diktsamling Rävleken som kom ut tidigare i år. Kan du berätta lite om bokens tillkomst och vad den betyder för dig?

– Jag är väldigt glad att boken finns på riktigt, att den går att hålla i, bläddra i. Det är en både högtidlig och härlig känsla att ha sin egen bok i handen. Och att den blev vacker i sin utformning, det är fint!

Det var svårt att föreställa sig hur den skulle se ut i processen med tryckeriet, jag ändrade mig flera gånger om, fick se foton på olika papper, försökte föreställa mig den verkliga boken. Till sist var jag tvungen att ge upp och tänkte att det får bli som det blir, och det blev så bra!

Jag bestämde att ge ut min bok själv, provade i början av arbetet att skicka till några olika förlag, fick inget napp, då tänkte jag att den skulle få finnas ändå och att jag skulle bekosta det själv. Det kändes viktigt att göra det för att jag jobbat så mycket och så länge med texterna.

Jag har låtit vänner läsa materialet flera gånger för att få syn på hur jag vill ha det. De har kommit med en del synpukter och jag har med den hjälpen tagit bort ganska mycket som inte passade in i temat. Blicken utifrån är bra, sånt som en redaktör annars hjälper till med. Jag har också fått hjälp med layouten av en kompis som driver bokförlag och är proffs.

Mitt mål har varit att få tillbaka tryckkostnaden genom att sälja boken till vänner och bekanta och det har jag i princip lyckats med med. Jag vill så klart bli läst och prata om det jag skrivit, när man hållit på så länge och filat och ändrat, så vill man det tänker jag.

Nu lever dikterna sitt eget liv och jag funderar på allt annat jag vill skriva om och hur jag ska göra det, söka stipendier för att få medel att trycka nästa bok, eller djärvt fråga alla som läst Rävleken om de kan tänka sig att investera i nästa bok i förskott.

Poeter som inspirerat ditt diktande?

– Det har varit många olika under perioder av mitt liv. Ibland en enstaka dikt som haft jättestor betydelse, som jag härmat, försökt efterlikna. När jag var ung läste jag Ferlin och Boije, Fröding som min mamma gav mig. Och jag älskar Ann Jäderlund och Bruno K Öijer, det är mina stora idoler nu och tillbaka i tiden och Kristina Lugn!

När jag var 17 hittade jag en poesibok på stadsbiblioteket i Falun där jag gick på gymnasiet, den var skriven av Anna Mattsson, Spådom hette den och hade just kommit ut. Jag var helt tagen av den, den inspirerade mig så mycket! Jag ville skriva precis så! (om du råkar ha den, dikt VIII på sidan 57, tokbra tyckte Klara 17 år!)

Jag är också inspirerad av musik och låttexter. Jag älskar Bellman! (Får man göra det, så romantiskt) Imperiet, Ebba Grön, Allan Edwall, Skator, Mattias Alkberg, the Doors.

Vad är poesi för dig?

– Poesi är att fånga ett ögonblick, en händelse, något vardagligt, något magiskt, något som inte låter sig fångas, något skevt, något vackert. Transformation, att låta något växa och förändras till något annat. Att se det poetiska i sitt lilla vardagliga liv och försöka beskriva det.

När blir man en poet egentligen? Föds man till det eller blir man det när man ger ut sin första diktsamling? Vad tror du?

– Jag tänkte på den frågan när jag körde bil hem i regnet och mörkret från Dalarna till Sörmland igår. Jag bestämde mig för att svara att man föds till det. Men sen är det något man behöver jobba på, slipa, anstränga sig för.

Man är poet om man samlar på ord och formuleringar, saker som händer en som man vill beskriva. Ett ständigt samlande och sökande, letande inuti och utanför sig själv. Om man har ett poetiskt tänkande. Man kan också vara poet utan att skriva en enda dikt i sitt liv tror jag.

Hur står det till med lyrikscenen i Järna? Finns det många poeter där?

– Kanske inte renodlade poeter som skriver dikt och ger ut poesiböcker och håller läsningar, inte vad jag vet iallafall, men det finns säkert många som skriver och många berättare, storytelling är ganska stort här, det finns flera som håller på med det. Och eftersom Järna är ett antroposofiskt center i Norden finns det flera waldorfskolor och där är dikten, berättandet, sången viktig, så det finns plats för poesi på det sättet.

Det finns en slags antroposofisk scenkonst, dans, eurytmi som också innehåller talkörer och talgestaltning, det kan man få se på Ytterjärna kulturhus scen. Järna/ Gnesta har en stor musikscen däremot, många som sysslar med musik och sång och körsång. Så mycket konstnärligt skapande i trakterna och en stor öppenhet för det.

Avslutningsvis, har du några ritualer kring ditt diktande?

– Skulle gärna ha det, jag tycker mycket om att göra ritual. Poesin i mig är ständigt pågående. Jag skriver hela tiden inne i huvudet. Nu jobbar jag så mycket på ett vanligt jobb som lärare, så jag har inte så mycket tid att lyssna inåt, men det finns alltid där inne som en liten vaken penna.

Jag har olika platser, tillfällen och sammanhang som inspirerar mig, när jag har gått på skrivkurs tex, eller en gruppterapi jag var med i flera år, där jag blev jag så himla inspirerad att skriva varje gång. När andra människor läser eller sjunger kan jag bli uppfylld och få fart i mitt eget. När jag läser något bra eller lyssnar på radio.

Jag försöker skriva en stund varje kväll, en blandning mellan att flödesskriva och samla ihop det jag har. Det är en bra rutin, lite som en ritual.

(Författarfoto: Malin Hedenäs)