Det var ett tag sen jag intervjuade poeten Marie Lundquist (https://nickopoet.com/2019/12/07/nickos-lordagssoffa-76-marie-lundquist/) och jag känner att det är dags för en liten intervju, nu när hon är aktuell med översättningen av en ny pjäs vid namn ”Tid för glädje” av den norske dramatikern Arne Lygre. (Premiär på Dramaten, Stockholm i höst.)

Förutom detta håller Marie också på och översätter två norska novellsamlingar: ”Knutar” av Gunnhild Øyehaug för Nirstedt Litteratur och ”Historien om Fru Berg” av Ingvild H Rishøi för Flo förlag.

Hej på dig Marie. Det var ett tag sen sist. Hur har du det i sommarhettan och har du nåt nytt på gång från diktens landskap när det gäller din egen poesi utöver översättningarna du arbetar med?

– Hej Nicko, sommarhettans landskap har för mig sällan varit i överensstämmelse med diktens landskap.

Heta dikter skrivs med fördel i kallt klimat. Både i inre och yttre mening.

Dikten har en annan tideräkning. Det som på papperet vid nedtecknande kan framstå som ”något nytt” har i själva verket ofta en mycket lång färd bakom sig, kanske ibland lika lång som ljusets.

De dikter jag nu håller på att sammanställa är i den meningen både uråldriga och nya. Det gäller bara att fånga dem på sin färd. Och det försöker jag ändå göra – även i hettan.

Hur tycker poesin mår 2022 och har du några spännande lästips att dela med dig till lyrikintresserade?

– Jag har inget allseende öga, så att överblicka poesins vidsträckta fält är utom min förmåga. Men slående är ändå att det poetiska uttrycket just nu på en och samma gång tycks söka sig så oändligt många former som ändå på något märkligt sätt verkar kunna samexistera.

Lästips: Den ukrainske poeten Serhij Zjadan mötte jag på en poesifestival i Minsk för många år sen. Han gjorde ett outplånligt intryck redan då. I nuläget kämpar han vid krigets front, inte poesins. Men I senaste numret av tidskriften 20tal publiceras nya dikter av honom.

En tanke som återkommer rätt ofta till mig: Poesin befinner ju sig till största delen i litteraturens periferi. Tänk om folk plötsligt skulle börja konsumera poesi som deckare eller matlagningsböcker. Tror du världen skulle bli en mer intressant plats att leva i om det blev så? Hur skulle det förändra samhället tror du?

– Oj, vilken omöjlig fråga. Jag vet inte om poesin skulle trivas med ngt slags litterärt världsherravälde.

Kanske skulle den bara urvattnas och förvandlas till vattvälling. En plats lite i periferin låter i mina ögon mer tilltalande och svalkande. Behöver inte ha någonting med obetydlighet eller ringaktning att göra.

(Författarfoto: Thomas Wågström)