Det har blivit dags för ännu en Lördagssoffa och dagens gäst är Marie Lundquist från Stockholm som debuterade 1992 med diktsamlingen ”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten” (i nyutgåva november 2019 på Nirstedt litteratur). Därefter har Marie gett ut ytterligare 10 böcker: mest poesi, men också kortprosa och en bok med reflektioner kring fotografi.

Maries böcker är översatta till ett flertal olika språk. Hon arbetar också som översättare från norska, har översatt ett antal pjäser av Jon Fosse (även hans dikter och essäer) och Arne Lygre, samt även två diktsamlingar av Steinar Opstad.

Under många år arbetade hon som handledare på olika författarutbildningar, som Biskops-Arnö och Litterär gestaltning i Göteborg. Marie skriver ibland också texter kring konst och då speciellt fotografi, för tidskrifter, museer och gallerier.

 

Varmt välkommen till Lördagssoffan Marie! Vad är poesi för dig?

– Ett sätt att försöka tala om sånt som språket inte når. Tröst, livskänsla, närvaro. Eller ett annat – och bättre sätt- att svara på frågan vore väl att citera några favoritpoeter:

I noen steiner
kan du, når solen står
lavt, se
rester
av de dödas smil

(Tor Ulven)

En poet bör lämna tecken på sitt förbipasserande,
inte bevis. Endast tecken låter oss drömma.

(René Char)

Hur tror du poesin kommer att utvecklas i framtiden? Om vi jämför med hur den utvecklats genom årtusendena i backspegeln?

– Ja – vore jag Theresias, siaren i Sofokles pjäs Oidipus (som jag översatte åt Dramaten för några år sen) skulle jag kanske ha ett svar på den frågan …. Så mycket kan jag säga att det arbetet med en mer än 2 400 år gammal text gav mig en stark tilltro till att diktade ord kan tala till oss tvärs igen tiden, som om inget avstånd fanns, och den tron vill jag gärna ha kvar, också inför poesin framtida öde …

Hur har poesin format och påverkat dig som människa?

– Svårt att skilja ut poesin bland allt som genomsyrar och färgar av sig på livet. Ska jag ändå försöka säga något så kanske detta: en respekt för tystnaden, för det osagda.

Vem kom först. Lyriken eller människan?

– Här skulle jag återigen vilja ta de grekiska gudarna till hjälp … Vem är människa att svara på det? Men eftersom själva ordet lyrik etymologiskt har med instrumentet lyra att göra, får man väl ändå anta att det först måste finnas en människa som sen förhoppningsvis kan traktera en lyra …

Vad har du lärt dig om poesin under alla åren?

– Att den är outtömlig.

Du har ju arbetat som översättare. Exempel på verk som du översatt och i hur stor omfattning har du arbetat med detta?

– Sen ganska många år tillbaka nu har jag haft förmånen att få arbeta med att översätta några av de författare jag respekterar högst från norska,(både bokmål och nynorska). Mest har jag översatt Jon Fosse (ett tiotal pjäser), men också flera pjäser av Arne Lygre, en norsk dramatiker som liksom Fosse spelas mycket också utanför Norden.

För några år sedan översatte jag också ett urval av Fosses dikter (”Långsam musik”) och ett urval av hans essäer:(”När en ängel går genom scenen”) för förlaget 10talBok. Av den norske poeten Steinar Opstad har jag översatt två diktsamlingar: (”Den lyckligaste av alla ensamheten” och ”Under en omvänd himmel”- utgivna på Ellerströms) och just nu översätter jag pjäsen ”Meg nær” av Arne Lygre för Helsingborgs stadsteater.

Sedan har du även varit lärare på Biskops Arnö och arbetat som kulturjournalist på sidan av alla dina böcker. Hur mycket har de här yrkena inspirerat ditt skrivande?

– Att vara handledare på olika skrivarutbildninger (Biskops-Arnö mest, men också Litterär gestaltning i Göteborg) har varit en ständig skola i det outtömliga i att närläsa texter, gå vilse i dem, få vittring, hitta dolda fällor och skatter … Alltid lika svårt att göra detsamma med de texter man själv skrivit på grund av det närsynta perspektivet och att läsningen av det egna hela tiden krockar med föreställningen om det man egentligen skulle vilja skriva.

Men ändå tror och hoppas jag att det myckna arbetet med andras texter spillt över på arbetet med det egna, inte minst på så sätt att det ökat min respekt för språkets outtömliga möjligheter …

Kan du berätta lite om dina böcker för Lördagssoffans läsare som inte känner till dig sedan tidigare. Vilka är dina höjdpunkter inom ditt författarskap enligt dig själv och varför just de böckerna?

– Jag debuterade 1992 med ”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten” och har sen dess gett ut ytterligare tio böcker, senast ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det”. Merparten av böckerna är diktsamlingar, några är mer prosalyriska berättelser, en: ”Drömmen om verkligheten” är 34 prosareflektioner kring fotografi, och innehåller lika många fotografier av kända fotografer.

Tror inte att jag själv är rätt person att bedöma höjdpunkterna i mitt eget författarskap, men ”Astrakanerna” (1995) är en viktig bok för mig själv, eftersom jag där hittade fram till prosadiktformen som jag sen kommit att fortsätta utforska. I framtiden hoppas jag få fortsätta min växelverkan mellan översättandet och det egna skrivandet och gå vidare med att utveckla alla möjliga och tänkbara mellanformer mellan dikt, essä, prosa etc …

Diktsamlingar och poeter som inspirerat ditt skrivande?

– För att bara nämna några: Jon Fosse, Steinar Opstad, René Char, Adam Zagajewski, Sirkka Turkka, Lars Norén … Annars också fotografi, uppslagsböcker, Bibeln, sakprosa om allt från insekter till meteorologi..

Författarfoto: Thomas Wågström