Det har blivit dags att ta reda på hur den finlandssvenska poesin mådde 1993 och jag har valt ut fyra diktsamlingar som jag läst från det året.
(En sak jag har i åtanke när gör den här serien är att välja ut diktsamlingar från olika förlag (ink. egenutgivning). Jag vill att hela reportageserien ska få så mycket bredd som möjligt.)
Förutom recensioner av fyra diktsamlingar från detta år har jag även gjort en intervju med en av de poeter som var aktuell med en diktsamling just det året. Intervjun som i detta fall är med Bror Rönnholm kan ni läsa efter recensionerna som kommer här.
Först ut denna gång är Vindarnas gräns (Söderströms) av Wava Stürmer (1929-2022) som föddes i Boma i dåvarande Belgiska Kongo (nuvarande Kongo-Kinshasa) och därefter växte upp i Österbotten.
Jag har nosat lite på Stürmers poesi (Hon debuterade som poet 1955 med diktsamlingen Bevingad vardag) tidigare, men det är först nu jag går in på djupet med den i samband med läsningen av Vindarnas gräns.
Mina första intryck efter att ha läst Vindarnas gräns är att det är en intensiv diktsamling, där tunga ämnen behandlas. Stürmer skriver om ett sjukt samhälle och om död, men med en sådan värme och dramatik i sina texter att allt känns levande i hennes diktuniversum. Jag kan nog inte beskriva det på något annat sätt.
På sidan 21 i Vindarnas gräns skriver Stürmer:
”Att inte fler blir galna.
Skriker sig blåa
gömmer sig under sängarna
inrullade i filtar
eller springer bort längs vägarna
vrålande.”
Ja, den frågan kan man ju ställa sig när man ser hur galenskapen i världen snurrar allt fortare runtomkring oss. Trots frågeställningar om hur starkt människans psyke och överlevnadsinstinkter är i Vindarnas gräns, så finns ett tröstande djup som blänker till i en del av dikterna. Jag läser vidare och Stürmer skriver:
”Gåtorna
ligger lika tätt
som svaren
vi ger oss.
Ibland vacklade väggarna
och murarna sprack.
Vi hann inte se om det blå
var sky eller vatten
men kände vindarna genom oss.”
Sån här dramatisk poesi måste jag säga att jag uppskattar mycket, där hopplösheten speglas i ett avlägset hopp. Stürmer är definitivt en poet som jag kommer läsa mer av framöver. Runt 20 diktsamlingar och romaner som getts ut av författaren i fråga genom åren, så det är bara att välja och vraka. 1993 års urval av finlandssvensk poesi kunde knappast börja bättre.
Bok nr.2 för denna gång är Då skulle du se mitt hjärta (Författarnas andelslag) av den hittills helt okände poeten Anette Sigfrids för mig.
Mina första intryck av Då skulle du se mitt hjärta är att den känns som en spretig debutdiktsamling. Sigfrids skriver om hjärta och smärta och om att hitta sig själv och en djupare mening i livet. En del dikter känns som sådant jag läst förut. T.ex. rader som:
”För att bli älskad
måste man älska själv
Men hur skall den kunna älska
som aldrig blivit älskad?”
och
”Somliga är så rädda om
livet
att det aldrig vågar
leva”
Såna rader tillför ingenting eftersom jag läst dem förut, men däremot överraskar Sigrfrids lite till och från med mer orginella rader som:
”Jag har försökt
att tugga
sega köttbitar
och hårda morötter
Jag har försökt
att svälja
Jag har varit nära
att kvävas
innan jag har begripit
att jag är ett tandlöst
barn”
Summan av kardemumman är att Då skulle du se mitt hjärta är en diktsamling där diktjaget analyserar sina misstag i livet och tillslut kommer det lyckliga slutet där hon hittar Gud och allt blir frid och fröjd. Så kan det gå.
Spegel på glänt (Schildts) av Bror Rönnholm (Född 1949) från Korsholm/Åbo är den tredje diktsamlingen som jag läst och analyserat från 1993.
Jag har bekantat mig med Rönnholms debutdiktsamling En värld reducerad (1990) tidigare som jag skrivit om härnedan och det ska bli intressant att se i vilken riktning han gått i sin andra diktsamling.
Efter att ha läst Spegel på glänt känns det som berättandet i Rönnholms poesi har utvecklats och som läsare får jag ta del av dikter om bland annat Döda fjärilar om en fiol som brinner. Dikterna framför mig är mångbottnade och för det mesta inte lika blytunga som från debutdiktsamlingen.
Rönnholm skriver en bit in i Spegel på glänt: Men egentligen var orden/aldrig ditt språk/utan bilden/och konsten att omvandla/tomrummet till rum/ och förvandlingsprocessen från ett rum till ett annat återkommer i olika format genom diktsamlingen.
Det andra kapitlet Vinterbilder är bokens mest intensiva del där Sjostakovitjs 24 preludier har varit inspirationskälla för dikterna och här blomstrar Rönnholms fantasi fullt ut.
Jag måste säga att jag uppskattar Spegel på glänt betydligt mer än En värld reducerad. Rönnholms andra diktsamling känns som en naturlig utveckling i hans författarskap och om den här boken skulle vara en årstid skulle den utan tvekan vara en sen höst, där oktoberstjärnor glittrar på den mörka natthimlen över ett blåsigt landskap i norden.
Den sista diktsamlingen som jag läst från 1993 denna gång är Andetag (Egenutgivning) av Elise Niemi (född 1930) från Korsnäs och därefter Vasa.
Niemi är precis som Sigfrieds okänd poet för mig fram tills nu och i Andetag kan jag läsa att hon har varit aktiv inom Svenska Österbottens Litteraturförening där hon medverkat med dikter och prosa i antologierna Landhöjning, Havtorn och Ordskott. På baksidan av bokpärmen står det: ””Andetag” är Elise Niemis debut, men hon har skrivit länge. Hennes dikter är präglade av en lång livserfarenhet. De tala om minnen, både onda och goda, om underkuvelse och det förträngda upproret samt om de ögonblick då livet öppnar sig för oss i sin skönhet”.
Det låter väl spännande och jag blir direkt lite nyfiken på vart Andetag ska ta mig efter att ha läst följande rader:
”Vart sjunde år
sägs det
har varje cell
i kroppen
skiftats ut
Sju gånger sju
har detta redan skett
Och dock
i varje fiber
samma saknad”
Lite mystik insvept i lyrik, sånt uppskattar jag och nu är då den stora frågan hur fortsättningen på boken framför mig fortlöper och enda sättet att få reda på det är att läsa vidare…
Jodå, kära läsare. Trots att Andetag är inramad i en grönskande natur av blåbärsris och sval mossa så blixtrar och dundrar det mellan sidorna. Niemi skriver så pappret skakar (symboliskt) om att vilja ställa sig och yla som en varg eller galen hund i vinternatten och om att när diktjaget slutade tiga och började skratta så var allt redan förbi.
Jag måste säga att Andetag är intressant läsning och den här boken visar att kvalitativ poesi har getts ut på egna förlag både från förr och nuförtiden. Sammanfattningsvis så måste jag säga att jag blev rätt positivt överraskad av 1993 års utbud av finlandssvensk poesi som jag tagit del av denna gång.
Här följer en intervju Med Bror Rönnholm.
Hej Bror. 1993 gav du ut din andra diktsamling Spegel på glänt (Schildts). Vad är dina minnen från den tiden när det gäller boken i fråga och hur upplevde du poesiklimatet i Svenskfinland då?
– Att få debutera på ett av de ”stora” förlagen var förstås en viktig och uppmuntrande bekräftelse. Och det kom också att få en befriande funktion. Debuten, En värld reducerad, bestod i huvudsak av ordknapp, stramt hållen dikt, ibland rent aforistisk till sin karaktär.
Nu vågade jag ta ut svängarna och i högre grad jobba på känsla och släppa fram det vackra i språket: ordmusiken, klangerna, rytmerna. Liksom att tillåta mig t.ex. berättande inslag – samtidigt som jag förstås var mån om att hålla kvar det mångtydiga och tolkningsbara.
Svårt att säga nåt om poesiklimatet. Som dagskritiker satt jag ju mitt i flödet, liksom alltför nära för överblickar. I dagens perspektiv framstår detta poesiklimat ändå rikare och mera accepterande. Räknade att det 1993 kom ut 26 diktsamlingar – skrivna av poeter i flera generationer, utgivna av många olika utgivare och förvisso av högst skiftande art och kvalitet. I fjol var antalet diktsamlingar 14.
I kapitlet Vinterbilder skriver du dikter i anslutning till Sjostakovitjs 24 preludier, op 34, 1932-33 (Olli Mustonens inspelning). Berätta gärna om detta upplägg och varför just denna musik till skrivandet av poesin?
– I 40-årsåldern breddades mitt musikintresse till att omfatta också klassisk musik. En tidig favorit var Sjostakovitj och dessa små pianostycken fascinerade mig – och särskilt just i Mustonens inspelning. Det började med att några rader s.a.s. spontant föddes vid lyssningen, vilket gav (den kanske fixa) idén att skriva nånting utgående från alla 24 preludierna.
Vintermotivet kom sedan att bli ett slags metafor för bistra förhållanden på olika plan, inklusive för Sjostakovitj situation som kompositör i Sovjet. Det finns några rader där man kan sjunga med i musiken, men i huvudsak handlar det om stämningar och associationer som musiken väckte hos mig.
Har du annars skrivit lyrik till musik eller var det här ett undantag?
– Inte lyrik i snäv mening, däremot nog olika typer av sångtexter och sångöversättningar. Under de senaste 16 åren har jag sjungit i Aurorakören i Åbo, och mycket har gjorts inom den ramen. Har för kören bl.a. skrivit texten till beställningsverk för 50- och 60-årsjubileet.
Spegel på glänt är ju som sagt din andra diktsamling efter din mörka debut En värld reducerad. Var det länge sedan du läste dessa böcker och de övriga diktsamlingar du gett ut och vad är dina känslor av dem i efterhand?
– När jag för halvtannat år sedan hade orsak att läsa igenom böckerna efter många års paus, blev jag positivt överraskad. Upplevde att dikterna – med några undantag – har hållit bättre än väntat. (Detta är visserligen en ganska meningslös utsaga, eftersom man har ett förhållande till egna texter som säger föga om hur andra ser dem.)
Å andra sidan upplevde jag att tematiken och den övergripande hållningen tedde sig smalare och mera ensartad än jag haft för mig.
Din senaste diktsamling Från en grop i sommaren kom ut 2007. Var skulle du säga att du befann dig på lyrikens karta då jämfört med starten av ditt poetiska författarskap från tidigt 90-tal?
– Kanske den enda klart formulerade drivkraften i mitt poesiskrivande var att skapa en ny form för varje bok. Så kom den följande, Falla samman, 1998, att bestå av två långdikter. Den ena var en ”elegi om livets framfart” med en gammal sommarstuga som ram och motiv. Den andra var en diktberättelse om en poet som fastnat i en hiss.
I Från en grop i sommaren, 2007, jobbade jag med prosadikter på ett lekfullt och absurdistiskt sätt som s.a.s. upplöste gränserna mellan bild, språk och verklighet. För den fick jag pris av litteratursällskapet. Upplever nog att dessa två har klarare profil, att de är mera ”egna”, förankrade och särpräglade än de två första. Hur det ser ut utifrån kan jag inte bedöma.
Vilka poeter har inspirerat ditt skrivande genom tiderna?
– Det är många, jag har alltid läst brett. Via antologin Röster, vägar (1971) och skrivarseminarierna i Vörå lärde jag känna t.ex. Gösta Ågren och Wava Stürmer som blev viktiga under dessa tidiga år. Av övriga finlandssvenska vill jag gärna nämna Claes Andersson, Lars Huldén, Bo Carpelan och Tua Forsström – men det finns många andra.
Bland rikssvenskarna tungviktarna Ekelöf och Tranströmer, men också t.ex. Sonnevi och Palm, Håkansson och Åkesson, Espmark, Rådström, Berggren.
Avslutningsvis, har du någon ny diktsamling på gång för framtiden?
– Det är föga sannolikt, men man kan ju alltid överraska – också sig själv.
(Övre fotot är Bror på äldre dagar och den svartvita, Bror på 90-talet)
Finlandssvenska diktsamlingar utgivna 1993 (enligt bibliotekstjänst i Vasa)
Havets trösklar – Lindfors, Bodil
Vindarnas gräns – Wava Stürmer
UR – Diana Bredenberg
OM – Peter Mickwitz
Dikter från havets botten – Claes Andersson
Ett hav, ett vatten – Dikter 1954-1993 i urval – Inga-Britt Wik
Kali – Martin Enckell
Haren misteln tjuven – Hanna Ilander
Spegel på glänt – Bror Rönnholm
Att du älskar: Finländska kärleksdikter i urval av Michel Ekman
Vindhänder – Åke Grandell
Närmare dikt, till dig – Ulla Olin
Grodan – Gurli Lindén
Vid Koppelbergets fot – Jens Enqvist
Rosor i snön – Nils-Erik Finnholm
Då skulle du se mitt hjärta – Anette Sigfrids
Sommarens spegel – Doris Björkskog
Huset och luftens musik – Jan-Christer Wahlbeck
Ljusgröna kvällar – Catharina Elgert-Hyvönen
Och åkerns ädla säd – Elsa Westerholm – SAHLGREN, Otalampi : 1993. – 83 sivua ; 20
Europeiska fraktaler – Dick Karlsson
Nära minnen – Myrna-Maria Björk
Allt har sin tid: Nära minnen – Hellen Tallqvist
Erikaden. Västerlandets eviga röst: K.Erik Tujulin
Det blå barnet – Tatiana Sundgren
Andetag – Elise Niemi
NICKOPOET.COM - mer poesi till folket! 