I feberdimma och flunsafrossa har jag läst En värld reducerad av Bror Rönnholm. Mitt mående blev inte bättre efter läsningen. Snarare förstärktes det av Rönnholms smått vardagsdunkla poesi.

För er som inte känner till Rönnholm så är han alltså en finlandssvensk poet från Korsholm som numera bor i Åbo, där han har arbetat som reporter på Åbo underrättelser. En värld reducerad är alltså Rönnholms debut från 1990 och därefter (måste nog ta en till panadol…återkommer), har Rönnholm bland annat gett ut Spegel på glänt (1993) och senast Från en grop i sommar (2007).

En värld reducerad är uppdelad i fyra kapitel ink. en epilog. Dikterna är både av det längre och kortare slaget och det finns en stillsam berättarröst som leder diktjaget och läsaren genom sidorna. Rönnholm skriver en bit in i diktsamlingen:

”Parkerna pryds av
hundskit och barnvantar
av slump och beteende
ordnade. En uteliggare
i gula strumpor låter
liggande sitt gula vatten”

När jag har feber och läser Rönnholms poesi känns det som jag nästan får svårt att andas. Hans dikter känns både tunga och skarpa bortom den städade inramningen. Jag läser vidare och Rönnholm skriver:

”Jag måste ta mig ur
denna gråzon, denna tillvaro
dränkt i skymning, där allting
är vad det ser ut att vara”

Nog känns tillvaron ganska komplex för diktjaget som vandrar omkring i Rönnholms poesi. Men så är det ju. Vad är lätt i livet? Alla val vi har och drömmarna vi drömmer, som vi inte alltid når fram till.

Rönnholm påminner mig om dessa tunga sanningar genom sin mångbottnade poesi och även om en sol skymtar fram då och då bakom dikternas mörka moln, så är det just gråheten som blir det starkaste intrycket efter läsningen av En värld reducerad.