Svea Lofthouse & Angel Park, dvs Jens Sandberg och Peter Björkman är tillbaka igen med en ny diktsamling vid namn Små poesipressar brister ut i skratt och denna gång bjuder författarduon på poesi med glimten i ögat.

Lofthouse & Park skriver om allt från att Solen är en hoppande ko till att diktjaget har nyponsoppa i huvudet. Det klargula dikthäftet framför mig är färgat av surrealistiska vibbar och jag har ingen aning om vad som ska hända från sida efter sida i dikthäftet, vilket skapar en smått intensiv nyfikenhet av vad som ska kommer härnäst.

Jag läser vidare och Lofthouse & Park skriver om att utmana sig själv med hjälp av lyriken:

”Vår poesi
är skev och rak
Ingen väntar på vår dikt
Vi har bara våra egna
gränser att överskrida”

Hela läsupplevelsen av Små poesipressar brister ut i skratt känns som en tillbakalutad semester i ett avlägset, men ändå nära poesilandskap. Humorn känns ganska central i författarduons dikter, även om den är väldigt subtil och jag skrattar inte direkt när jag läser dikterna utan snarare småler. Det är kort och gott ganska trevlig och lite lagom utflippad lyrik i en snygg vardagskostym som jag bjuds på under läsningens gång.

Min favoritdikt från Småpoesipressar brister ut i skratt är dock en av de mer allvarliga dikterna, som får avsluta denna recension:

”Jag skulle vilja tala
med löv och mossa,
i kvällspinkarhörnet
blir jag kvar och lyssnar”