Det har tagit lite tid sedan första intervjun med Edward Blom i min nystartade serie om vilken som var den senaste diktsamling som har lästs, men bättre sent än aldrig heter det väl?

Denna gång har Sophia Lundström som arbetar på Korsholms huvudbibliotek gett mig svar på tal.

– Hej Nicko. Mitt läsande av poesi går i vågor. Det är sällan jag söker mig till en diktsamling med just den intentionen, att nu ska jag läsa poesi. Det är snarare så att en diktsamling kallar på mig, känns det som. Precis så var det också med den senaste diktsamlingen som jag läste; Röster ur tingen av Kerstin Söderholm.

En morgon när jag kom till jobbet på biblioteket i Smedsby låg den på ett bord i personalens kök. Det är ett av bibliotekets exemplar, utgiven 1924 av Söderströms förlag. Titelns typsnitt stack ut, den såg nästan österländsk ut på något sätt och därför såg jag inte först att det var en titel på svenska. Nyfiket tog jag upp den och bläddrade försiktigt i den. Den kändes anspråkslös och delikat i handen, som en bok man behöver vara varsam med.

Trots att jag känner till många av de finlandssvenska modernistiska diktarna så hade faktiskt Kerstin Söderholms namn inte kommit till min kännedom tidigare, eller så hade hennes namn drunknat bland alla de andra hundratals författare som jag bekantat mig med under studietiden i litteraturvetenskap. Men här var hon nu, med en diktsamling som hade en så mystisk titel som Röster ur tingen – och så var det som att något ur detta ting kallade på mig.

Jag lade dock ner boken på samma plats där jag hade hittat den. Efter att ha jobbat på bibliotek ett tag så vet man att man inte ska vandra i väg med en bok man hittar någon annanstans än i en hylla utan att kolla upp om det är någon som arbetar med den just nu. Eller så skulle det kunna vara så att den eventuellt var på väg till någon av våra filialer.

Det gick några veckor. En dag står jag i utlåningen och tar emot några böcker som kommit från bokbussen. Plötsligt har jag den i handen igen. Jag returnerar den i systemet och bestämmer mig för att låna den åt mig själv direkt.

Jag dras till existentiella frågor om livet, jaget och människan. Det är i detta område som Kerstin Söderholm rör sig i med Röster ur tingen. Vad är det här som vi upplever som livet? När jag läser diktsamlingen fascineras jag över att jag hörde dess ”röst” och valde att lyssna. Vilken upplevelse! Men i stället för att ingående berätta min tolkning av diktsamlingen, uppmanar jag dig som känner dig manad att söka fram den och läsa den, för att lyssna till vad du själv tyder ur den.

Ur Röster ur tingen:

Människa, du är en snäcka i rymden —
Livet som tonande susar däri
fångar du hos dig,
föder det åter.
Allt vad du lyssnande läser ur tingen
gör du till eget,
samlar och tyder,
formar till ord ur dig själv.

Luta ditt huvud
tätt intill tingen!
Lyssna, ge ord
deras växande brus!

Efter mitt första bekantskap med Kerstin Söderholm sökte jag upp något mer att läsa av henne. Nästa gång tror jag att det blir boken vara människa: Kerstin Söderholm i urval som är en samling texter ur hennes diktsamlingar och dagböcker. Jag har noterat att boken finns digitalt på Svenska Litteratursällskapets hemsida, men jag skulle föredra en bok i fysiskt format.

Jag vill också nämna diktsamlingen som jag läste i vintras, strax innan jag hittade Söderholms bok. Det var Peter Mickwitz senaste diktsamling Misslyckad i en uggla som tilldelades Runebergspriset 2024. Det jag finner intressant och fascinerande hos Mickwitz är hans sätt att leka med den språkliga logiken och dissekera ord och meningsuppbyggnader.

Diktsamlingen ska behandla depression och ensamhet. Är det inte genom språket vi bildar vår verklighetsuppfattning? ”Depressionen är en ändlös hermeneutisk vandring” skriver Mickwitz. ”Precis som livet?” funderar jag. Och det hela ter sig ganska absurt, till min förtjusning. Vad händer när allting förlorar sin mening – när språket bokstavligen förlorar sin mening? Det är intressant att fundera på och undersöka! Om du också tycker det rekommenderar jag Peter Mickwitz.

Just nu läser jag ingen diktsamling och inte ens någon roman, utan en bok om svampar. Jag undrar vilken diktsamling som ska bli den nästa. Det återstår att se.