Jag känner mig vemodig. Trettio uppträdanden med poesiuppläsning på ålderdomshem är avklarade sedan december förra året och när det är dags igen att fortsätta med denna mission för lyriken vet jag inte, men förhoppningsvis snart igen.

Mina intryck är många från människorna som jag träffat genom dessa evenemang. Alla gamla, trötta (och i vissa fall piggare), åldringar som tittat nyfiket på mig medan jag läst dikter av Runeberg, Procópe, Diktonius osv. Alla dessa människor, vilka liv har de levt innan de har vaggats in i ålderns vinter i väntan på den ofrånkomliga stora sömnen som drabbar oss alla levande? Livet är så mycket mer än här och nu. Livet är gårdagen och framtiden som speglas genom nuets spegel.

Vilka liv har de levt? Vad har de arbetat med förr i tiden? Vad drömde de om som unga och levde de sina liv som de verkligen drömde om att leva?

Jag har blivit så vänligt bemött under mina framträdanden på ålderdomshem i Österbotten av både klienter och personal. Men de som borde få de stora applåderna är all vårdpersonal som jobbar dag ut och dag in med att hjälpa dom gamla att få en så bra tillvaro som möjligt under sina sista veckor, månader och år i livet.

Hur ofta tas inte dessa lågavlönade och hårt arbetade människor för givet av samhället runtomkring dem? Hur ofta får de applåder för allt de gör för att hjälpa sina klienter i en vardag som sjunker allt djupare in i ett stjärnlöst mörker av glömska?

Jag har nog aldrig sett så mycket medmänsklighet och hjärta inom vårdyrket, som här i Österbotten. För mig är ni riktiga hjältar. Ni ger mig hopp i en ganska hopplös värld. Om jag blir gammal och sjuk och når ålderns vinter på livets vandring önskar jag att sådana som ni finns där för att stödja mig i vardagen. Ett mer värdigt avslut på livet är nog svårt att hitta.

/Nicko