Jag tycker jag har blivit rätt härdad av melankolisk och ångestdrypande poesi under alla år som jag läst diktsamlingar och har lite svårt att bli överraskad inom genren, men i Jag, du, vi, så lyckas Bonnier skriva en rätt speciell bok efter debuten (Ak(c)ne, 2020) som jag recenserat här:

Recension: Ak(c)ne av Johan Rantala Bonnier (Ekström & Garay, 2020)

Ekström & Garay skriver bland annat följande om Jag, du, vi: ”Johan Rantala Bonniers andra diktsamling Jag, du, vi är en kollektion texter som skildrar en relations utveckling och utmaningar mellan två sköra individer i en parallell tillvaro långt från vardagen.

Kollektionens texter tänjer på de visuella gränserna och pendlar mellan det orörliga och föränderliga, mellan det högsensitivt neurotiska och pålitliga och framförallt mellan det drömska och vakna tillståndet.”

Jag gillar konceptet av att dela upp boken i Jag, du och vi-kapitel och jag gillar Bonniers skärpa för att dikta. För det kan han. Jag läser:

”Jag ville en dag visa att allt är tid och samtidigt
ingenting men fann mig bara hyperventilera
ängslig eld”

och vidare efter några sidor:

”Jag är en korsning mellan det brunndjupa tvivlet och
det transparenta orangeriet och brinner i all enkelhet
från mun till mun”

Det känns ju som fantasin inte är en bristvara för Bonnier och medan jag läser Jag, du, vi så färdas jag genom ett komplext diktlandskap som inte spar på krutet.

Jag skulle kunna jämföra Jag, du, vi med ett midnattsfyrverkeri som speglas i skärvorna av en suggestiv verklighet, där Bonnier diktar utan rädsla och med glimten i ögat.

Jag läser vidare i du-kapitlet och blir inspirerad av Bonniers förmåga att måla upp mäktiga bilder av sin poesi. Jag läser vidare:

”Du är väsentlig mellan uppeldade vindar och över
utspänt vatten som ett nedtystat vakuum i ett
stormande imperfekt”

Jag fortsätter min lyriska promenad med diktjaget i Jag, du, vi från den konstanta halvsömnen och förbi kristallsorg och ångande vågsvall utmed vidderna och släpper inte blicken från boken förrän den är utläst.

Det finns även en del illustrationer av Helen Silvander, Elise Mattisson Chue och Lovisa Axellie i diktsamlingen och helhetsintrycket av dessa är plus minus noll för mig, eftersom jag anser att Bonniers dikter står stadigt på sina egna ben i Jag, du, vi.