En diktsamling med den fantasifyllda titeln ”Ak(c)ne” skapar direkt en nyfikenhet hos mig. Vad är detta frågan om? På förlaget Ekström & Garay skriver man följande om boken:

”Diktsamlingen Ak(c)ne är en kollektion minimalistiska och musikaliska texter som våndas ut fluorescerande erfarenheter av akne. Texterna visualiserar mentala villfarelser och kollapser i olika stadier när de kroppsliga defekterna oavbrutet korrelerar med relationer till andra.”

Det är en intensiv diktsamling jag håller i mina händer. Bonnier bränner på så att poesin brinner genom ångestfyllda landskap av bland annat ”druckna kullerstenssagor” och ”nedbrunna sorgmarscher”. Dikterna går i 180 km/h genom hela samlingen och en bit in i boken diktar Bonnier:

”Regnet föll ned och fyllde asfaltsgropen med avmagrade
skelettglasskott som brann och brann och du var min
gasmask i gropen till den sista strimma ljus som inte
ville stilla sig och jag bar dig till liv mellan uppgjoda
minnen selektiva trampminor du droppade som pressad
svål och utbytbara strängar av retrospektiv sörja”

Flytet i Bonniers texter kan jag inte klaga på. Det finns en pricksäkerhet i den lyriska tonen som blir behaglig att läsa trots det mörker som omsluter diktverkets själ. Fantasi är inte heller någonting som Bonnier har brist på. När jag läser ”Ak(c)ne” så dras jag in i en surrealistisk cirkus av ord och meningar som formar en kvalitativ lyrisk helhet.

Jag läser vidare och Bonnier diktar längre in i boken:

”Vinden rätar på sig och dess leder pulveriseras mekaniskt
bockandet och bugandet korrigerar sin riktning förvillar
resolut blåser undan pulvret innan inandning utandning
inandning utandning klyver havet sönder och samman”

”Ak(c)ne” känns som en passionerad diktresa av en debutant som vet vad han vill och som styr poesin mer än att bli styrd av poesin. Aknen finns där som en stillsam bakgrund till de intensiva och stundtals morbida dikterna som lyser upp bokens sidor.