Varifrån kommer den och vad är den egentligen? Inspirationen.

Och vad vore mitt diktande utan den?

Visst verkar inspirationen slå ner som en blixt ibland och den där dikten man arbetat med så länge plötsligt bara tar form på några minuter. Men hur ofta sker sånt egentligen?

Jag själv skriver helt klart bäst tidigt på mornarna. Helst vid 04.30-07.30 och får jag ett regelbundet flyt med dessa tider under en längre tid är jag mer produktiv än någonsin och tanken är klarast den tiden innan dagens stress sätter igång.

Men det krävs en del disciplin för att hålla det schemat för att få allt annat på dygnet att gå runt ink. sömn. Så det är långt från jämt jag lyckats hålla detta skrivschema, men när jag väl gör det är det fest för skapandet.

Disciplinen är nog ett syskon till inspirationen. Eller är det verkligen så? Ju mer jag funderar på inspirationen som hjälpmedel i författarskapet, så inser jag att det verkar som om den lever ett eget liv och trots att den kan kompromissa, så tycks inspirationen styra mer än att låta sig bli styrd. (när det gäller helhetsbilden)

När inspirationen är som starkast känns det som världens begränsningar upplöses och en större verklighet uppenbarar sig och där känns det som om all möda jag lagt ner i alla tusentals timmar av diktande får sitt verkliga pris. Känslan att bli ett med en kraft som jag bara kan nudda vid, men som ändå öppnar min inre blick för världar inuti världar inuti fjärilens vingslag.

Och just där i det ögonblicke försvinner allt annat runtomkring. Tiden och rummet löses upp och bläcket i mitt hjärta rinner ut över mina fingrar och händer. Och jag inser att det inte är jag själv som skriver. Det är jag som skriver tillsammans med stjärnorna och himlarna. Med natten och dagen och med livet inuti döden.

I den stunden når jag djupet av det bottenlösa havet och himlen inuti himlen – Inspirationens hjärtslag genom tidens dimma.

Orden väcker upp dom tysta vita papprena som väntar på att ge liv genom poesin.