Det här är en diktsamling som jag både nickade och skakade på huvudet efter att ha läst. Boken i sig själv är ett rätt bra dikthantverk med författarens ständiga närvaro i bakgrunden, men den spretar för mycket och jag tappade fokuset flera gånger under läsningens gång.

På baksidan av bokpärmen står det:

”Grenar i det förflutna har brustit, en förlorad kärlek, riktning, identitet. I nattens slummer, från avgrundens uppehållsort betraktar berättarjaget om världen, tiden, och sin egen tynade tillvaro”.

En rätt bra sammanfattning av en debuterande poet som vill mycket och lyckas till en viss del med sin Mahogny Mood. När Bovin diktar som bäst skriver han:

”Illusionen ber om närvaro uppvaktning”

När han däremot skriver om alkisar som kanske är lyckliga av att supa bort sina liv på en sunkig kvarterskrog faller intresset för boken som ett stjärnfall i min rymd. En mer återkommande kliché genom diktens historia får man leta efter.

Den expressionistiska layouten där dikterna får blomstra ut på sidorna är ett stort plus och höjer helhetskvaliten på boken. En del gillar ju mer stilrena upplägg från vänster till höger, men nog får orden och meningarna studsa rätt friskt i Mahogny Mood.

Ångesten är en ständigt återkommande faktor genom bokens sidor. När diktjaget verkar mår bra, så är det ”trots förbannelsen”. Jag hoppas innerligt att Bovins diktande uppfyller en terapeutisk funktion, ifall diktjaget i Mahogny Mood går hand i hand med poetens spegelbild. En av mina favoritdikter i Mahogny Mood får avsluta den här recensionen:

”Vi är en del av skriket
                        ingen hör”