”Jag fyller sextio,
du femtionio. Vad
håller jag på med?
Skriver om dig?
Till dig. Kommer
du svara?”

Så står det på baksidan av diktsamlingen Robert Smith och jag, som är en charmig liten bok signerad av Peo Rask.

För alla som inte vet vem Robert Smith är så kan jag lite kort berätta att han är sångare, gitarrist (m.m) och låtskrivare i bandet The Cure, som spelar lite smådeppig musik.

Robert Smith och jag är en slags idoldyrkan inslagen i poesiformat. Funkar det då? Mjo. För det mesta. Boken känns som en svävande dagbok, där Peo drömmer om att vara bästa vän med Robert och texterna känns uppriktiga.

Robert Smith och jag är en utan tvekan en kärlekshistoria till musiken och till den depprockande frontfiguren i ett av världens största gothrock band. Peo diktar:

”här är vi
sekunden i sekunden
om så bara
du och jag”

Upplägget i boken är varierat från kortare dikter till små krönikor och Peo talar direkt till sin gotiska hjälte genom sidorna. Han skriver vidare:

”DET FINNS MYCKET jag gillar hos dig, Robert. Som när du bygger en låt om åtta-tio minuter på två ackord, och med intron som ibland kan utgöra merparten av låten”.

Robert Smith och jag är en personlig diktsamling  och jag kan se framför mig hur Peo sitter och lyssnar på låtar som A forest, Lullaby och One hundred years genom dagarna (och nätterna).

Peo vrider och vänder på The Cure universumet i sina texter. Han är ständigt närvarande och talar med Robert som om det är hans bästa vän som lyssnar på honom.

”här är vi
livet och jag
går det att
leva utan dig?

Frågar sig Peo, medan han skriver blottar sin idoldyrkan till Robert i sina dikter. Det här är en bok som påminner mig hur viktig musik kan vara för människor. Hur musiken kan forma och oss hur lyriken kan påverka oss. Det är en hyllning till ett band som har över 220 miljoner lyssningar med sin populäraste  låt ”Friday I´m in love” på Spotify och det är en påminnelse om att vi aldrig ska bli för gamla för att ge upp musiken och lyrikens skatter.

Avslutningsvis kan man väl sammanfatta Robert Smith och jag med några gyllene rader från boken i sig själv där Peo skriver:

”VI BLIR ÄLDRE, Robert. Det är oundvikligt, men
det betyder inte att vi måste bli vuxna. Ansvars-
tagande, okej. Åtminstone när det behövs. Men
inte vuxna.”

Peo har även besökt Lördagssoffan och intervjun kan du läsa här:

https://nickopoet.wordpress.com/2019/03/09/poetens-lordagssoffa-48-peo-rask/