Äntligen lördag igen och dags för ännu en Lördagssoffa! Dagens gäst är Christer Boberg som är född 1970 i Falun och som numera bor i Göteborg. Christer är poet, kritiker, musiker och bibliotekarie och är i år aktuell med essän Ola Julén – Orissa och bortom och med punkmetalbandet Kvicksands sista skiva Likvaka.

Christers senaste diktsamling Terpsitone utkom 2016 på bokförlaget Trombone. ”Han är en av de egensinnigaste av de egensinniga poeterna vi har”, skrev Björn Kohlström på litteraturbloggen Bernur i sin recension av Terpsitone.

 

Välkommen till Lördagssoffan Christer. Kul att ha dig på besök! Vad fick dig att börja skriva poesi och vad betyder poesin för dig?

– Min ingång till poesin var Edgar Allan Poe som jag upptäckte i tidiga tonåren tack vare Stephen King och andra skräckförfattare. Och har du väl kommit i kontakt med Poe och dikter som The Raven och Annabel Lee så ramlar du snart in i den franska symbolismen och surrealismen och nittonhundratalets modernistiska poesi. Rimbaud. Lindegren. För mig var det något helt nytt och främmande, vilket eggade mig att själv börja skriva.

Jag mötte helt enkelt ett språk som ägde ett befriande uppfordrande tilltal, även om jag kanske inte formulerade mig så då. Att det fanns ett språk som sammanfattade det dagliga, men samtidigt också ifrågasatte det. Ett språk som skar igenom allt det gängse och gjorde det möjligt att se verkligheten på nytt.

Poesi som återerövring och pånyttfödelse. Och så är det fortfarande, jag upphör inte att förundras över poesins förmåga att överbrygga enorma avstånd i både tid och rum. Att flerhundraåriga rader kan tala akut till mig här och nu, att något skrivet i dag kan kännas så tidlöst.

Är poesin större än människan? Är den utanför oss eller någonting som vi alla har inom oss på nåt sätt? Vad tror du?

– Det enda möjliga och omöjliga svaret måste vara: både och. Bra poesi är tidlös och opersonlig, hur personligt eller privat tilltalet än är och hur förankrad eller oförankrad i samtiden den än är. Den goda dikten är alltid början på något, den öppnar upp och leder vidare.

Ben Lerner skriver ungefär att poesi är det språkliga uttrycket för vår oreducerbara individualitet. Han har givetvis fel. Det är inte jag som kommer till uttryck i mina dikter. Det är någon annan. Det är du. Alltid du.

Du har ju fått en del av dina dikter översatta till andra språk som t.ex. kroatiska och ungerska. Har du nån koll på poesiutbudet från de här länderna och hur blev det så att du fick din poesi översatt?

– Nej, jag har ingen större koll på andra länders poesiutbud. Jag har haft turen och förmånen att komma i kontakt med människor som funnit något i mina dikter och som sett till att de har översatts. I dag tycker jag att det är de bästa stunderna: när jag får chansen att publicera eller läsa upp mina egna dikter i oväntade forum. Jag är väl själv inget vidare på att marknadsföra mig och mitt författarskap, men är alltid öppen för nya sammanhang och samarbeten.

Sedan är du ju även med i punkmetalbandet Kvicksand. Vad är de största skillnaderna för dig att skriva poesi och lyrik till bandet?

– Kvicksand är nu tyvärr nedlagt, efter nästan sju år och fyra skivor. Vi får se om bandet återuppstår någon gång. Däremot skriver jag fortfarande texter till duon Axelsson och Boberg sprider oro (AOBSO).

I Kvicksand jobbade jag till exempel med överdrifter och enordsrefränger på ett sätt som inte skulle funka i mina dikter. Ofta är det just i kollisionen mellan det plumpa och det subtila som rocktexter blir intressanta.

För den intresserade kan jag rekommendera låtar som Normalt liv, Du är lika fin, Navelsträngteorin och Sår. Liknande texter fungerar inte som dikter, tycker jag. Möjligen kan de stå för sig själva, men jag har skrivit dem speciellt för att framföras med musik. Och så ska ju låttexter vara sköna att sjunga och skrika också.

Duon AOBSO:s verk betraktar jag mer som text-ljud-kompositioner, så i det fallet är det varken låttexter eller dikter. Det är texter som är till för att framföras, för att tillsammans med Magnus Axelssons ljud och musik ge en oroväckande helhetsupplevelse hos lyssnaren.

Du debuterade 2007 med ”Sekvensen om pappersblomman” och släppte i år essän ”Ola Julén – Orissa och bortom”. Har du någon röd tråd i ditt diktande och vilken av dina böcker är din personliga favorit och varför just den?

– Nej. Jag vet inte. Mina tre fullängdsdiktsamlingar har samma upplägg: fyra sektioner varav en med prosadikter. Annars tycker jag att mina verk är ganska disparata, även inbördes, eller snarare invärtes. Jag väljer Terpsitone som favorit, medan jag låter någon annan få uttrycka sig om den eventuella röda tråden.

Vilka är de största inspirationskällorna för ditt diktande?

– Poeter som jag återkommer till är bland andra Pia Tafdrup, Birgitta Trotzig, Willy Granqvist och Kavafis. Jäderlund. Ekelöf. Wallace Stevens. På senare tid har jag läst en hel del Bashô. Och Dan Gustavssons Dantepartiklar är ett fascinerande verk.

Vad tror du om poesins framtid i vårt skynda-sönder-samhälle?

– Poesin är framtiden. Då och där, här och nu.

Avslutningsvis delar Christer med sig några dikter från hans diktsamling Terpsitone:

Jag tänker inte välja
Den älskande kan det inte
Jag tänker inte utesluta någon eller något
Den älskande är alltid utan
Den älskande förblir rotlös
Jag tänker inte välja mellan likhet och skillnad
Det finns alltid en rest
Du blir över
Den älskande fäster sig inte vid någon eller något
Den älskande lämnar kvar
Jag är tomhänt
Den älskande vågar inte annat
Du är alltid litet starkare

*

En motvillig morgons origami. Nattmörkret dröjer kvar när gryningen anländer. Det roterande skenet från skogsmaskinens gula saftblandare väcker oss. En spindel av smutsigt ljus sprintar över sovrumsväggarna. Skuggorna av papper viks och viks till en noskon. Vi vilar i varandras armar men har inte en chans.

*

Tonen vaggar hålrummen som vågorna lysbojen
Och glömskans framtid i den oföddas tinning

*

Foto: Mikaela Boberg Törnqvist