Det har skrivits om den finska skammen (brödköer) i svenska och finska medier och att det borde finnas en lösning på detta s.k problem.

I min värld är påstående som dessa vansinne. Varför skulle man inte återvinna mat genom att dela ut den till mindre bemedlande i samhället istället för att slänga bort den?

I Vasa stad jobbar massor av människor ideellt för att samla in mat från mataffärer, skolor och sjukhus som delar med sig av mat som börjar närma sig bäst-före-datumet.

Runt tusen människor köar ungefär varje vecka för mat som i stort sett delas ut varje dag på olika platser i staden. Allt från studenter till pensionärer till en och en annan missbrukare står snällt och väntar på sin mat vecka efter vecka…

Att inte Sverige inte har lärt av detta fantastiska återvinningssystem av mat är en lika stor gåta som hur Tranströmer kunde skriva så fantastisk poesi som han gjorde. Jag kände att jag var tvungen att ta en pratstund med Seppo, Anna-Lena och Arto som arbetar ideellt med mathjälp i Metodistkyrkan i Vasa.

Varför är det så mycket skam när det talas om brödköer? Vilka är de människor som jobbar ideellt med att hjälpa fattiga människor i samhället och varför är det mest bara kyrkor som sysslar med detta? Jag frågar och Seppo, Anna-Lena och Arto (som försvann nån minut in i intervjun) svarar på mina funderingar om den finska skammen.

Ni kan lyssna på intervjun här: