Det har blivit dags att skriva om ännu en finlandssvensk poet – Leif Färding, som valde att lämna jordelivet i ung ålder.

Fri Press skriver bland annat följande om Färding och hans dikter:

”Leif Färding var en gammal, ung soldat i livets tjänst. Med diktlyran och sälgpipan blåste han fram vinden – och fåglarna att leka i den. Han talade om saker som är sanna och aldrig kan hejdas – lika verkliga som när vinden sätter träden i rörelse. Men världens grottekvarnar mal och dess kuggar kom att te sig allt mer främmande för poeten. Vid världens rand ut över det strandlösa djupet gungade den veka gren han bebodde.

Leif Färding föddes i Gävle 1951, växte upp i Vasa och bosatte sig senare i Helsingfors. Han publicerade fem diktsamlingar under sitt alltför korta liv. En sjätte gavs ut postumt 1984. Nu presenteras hans dikter för en svenskspråkig publik, tolkade av Göran Ekström från Vasa.”

Det är inte långt från mitt hem som Leif Färdings stig finns i Vasa. Namnet på stigen kom till efter Färdings självmord i Gerbyskogen för fyrtio år sedan och det med stor nyfikenhet som jag läser genom Med ansiktet i vinden möter jag världen.

Mina första intryck av Färdings poesi är passionen för naturen insvept i melankolins ljusgråa mantel. Det är vackra rader som nästan gör ont att läsa. Färding drömmer stort om bland annat Blommornas armar, världens dystra kvarnar för att färdas hem till björkarnas natt.

Från diktsamlingen Skapande (1972) skriver Färding:

”Genom historien finns jag alltid med där
fred blir till
Jag skriver rådjurets hänförelse när det finner en källa
att dricka ur”

När jag fortsätter läsa Med ansiktet i vinden möter jag världen känns mycket av Färdings poesi som om han såg sig själv som en kämpe i en värld, där det inte längre gick att vinna det krig han utkämpade.

Allt det vackra och allt han älskade skulle en dag försvinna och orken att bära den kampen på sina axlar känns tyngre och tyngre för varje diktsamling Färding ger ut. Mänskligheten växer ifrån sitt ursprung och sin natur och det oundvikliga slutet är nära vilket diktjaget mer och mer inser och hopplösheten tar sedan över vid rodret.

I Färdings sista diktsamling Alldeles som om en människa lyssnade (1984) läser jag:

”Känslan av att allt är förbi och slut,
ingenting att säga, ingen orsak heller,
Brändö kyrkklocka klämtar här nära intill,
och vad gör den i min dikt, när jag
sannerligen inte vet vad jag ska säga och varför.”

Här får jag lite samma vibbar som en del av Diana Bredenberg och Peter Lindforss poesi. Det är precis som att de närmat sig sina livsavslut i poesiform, innan det händer på riktigt. Någon slags ritual där det skrivna ordet blir en verklighet.

Det här är en poet jag kommer läsa om fler gånger som både inspirerar och fascinerar genom att fånga kontraster och drömmar i ett nät av livs levande, men ändå så döende rader.

Diktsamlingen rymmer även illustrationer gjorda av Tiiti Mendelin som ger ett extra djup till Färdings intensiva poesi som berör mig djupt. För att inte glömma Göran Ekströms förord som bokstavligen är spiken i kistan på verket i fråga.

Med ansiktet i vinden möter jag vinden av Leif Färding rekommenderas varmt till alla vänner av lyrik.