Om en diktsamling börjar med ett citat från en dikt av den gamle gode Werner Aspenström, så bådar det väl gott?

Jag har inte läst mycket av Söderlunds poesi tidigare och det är med stor nyfikenhet som jag tar del av hans senaste diktverk och innan jag ger mina intryck av boken, så citerar jag här vad Bonniers bland annat skriver om Eskatos, tystnaden tillhör inte oss:

”Eskatos, tystnaden tillhör inte oss” är en poetisk sorgesång över en snart förlorad värld. Ett ilsket och samtidigt uppgivet angrepp på oss alla skyldiga och drabbade. Undergången är nära men ännu lever vi, ännu grönskar det, ännu kvittrar fåglarna – ännu kommer leveranserna till våra dörrar.”

Det är med skräpa och poetisk perfektionism som Söderlund snickrat ihop ett gyllene avskedsbrev till vår döende moder jord i boken framför mig. och jag kan inte låta bli att uppslukas av rader som:

”Liv och nästan liv i mardröms glöd
ur dikten stillastående och eld”

eller:

”Jag går genom platsen
där du dansade lövträd

skördar ögonblicken grenarna
barrren dagsländorna”

Diktjaget kastar sig tillbaka till minnen av en tid innan naturen kollapsar och samtidigt ser det oundvikliga slutet för våra kära gamla jord, där Plastic fantastic är störst bäst och vackrast medan djur och natur dör av brutal miljöförstöring och mänsklig ignorans.

Eskatos, tystanden tillhör inte oss är kanske inte så melankolisk som man kanske skulle kunna tro. Snarare övertydlig till och från. Det går inte att misstolka Söderlunds budskap som ekar från sida till sida genom bokens knappa sjuttio sidor.

Eller för att avslutningsvis citera inledningsdikten efter Aspenström citatet:

”Som vi sår får vi falla
som vi faller får vi ligga
skörden har slagit fel
vi har inget mer att ge
den torra jorden.”