Det har blivit dags att ta tidsmaskinen tillbaka nåt sekel i tiden för att djupdyka i Renée Viviens prosapoesi. Författaren i fråga var en brittisk poet som skrev sin poesi på franska och som tillsynes var inspirerad av den store Baudelaire.

Så här skriver Alastor Press om Från grönt till violett på sin hemsida: ”Renée Viviens noveller och dikter har alltid varit omstörtande. De är radikalt feministiska och lika radikalt feminina. I Från grönt till violett besjunger hon i vanlig ordning sitt poetiska universums två storheter: Kvinnan och Döden. Inspiration och motiv hämtar hon dekadensen, antiken och fésagan. Det är lika utmanande att läsa hennes prosadikter idag som när de kom ut 1903.”

Jodå, nog känns det som att kasta sig in i en dunkelt fyrverki när jag läser Från grönt till violett. Det är med passion och ett stjärnklart språk som Vivien trollbinder läsaren med sina korta, men intensiva noveller som handlar om allt från Dödens älskare till Den eviga slavinnan. Ingen popcornlätt underhållning med andra ord…

Viviens språkdräkt är romantiskt så det sjunger om det. I novellen En syn skriver hon inledningsvis:

”Jag såg en kvinna komma emot mig, rakryggad och ren som snö. Hennes klänning var förälskat veckad: runt henne svävade liljornas intensiva dunster. Havets sorgsenhet och vällust flödade från henne, och även dödens strålglans.”

När jag fortsätter läsa Från grönt till violett passerar jag titlar som Den hjältemodiga graven, Gungstolen och Till de levande döda. Kärleken, döden (med allt vad den kan innebära) och passionen blomstrar genom sidorna och nog lär Vivien ha charmat en hel del läsare med sitt smågotiska och mystiska mys, som fungerar lika bra 2023 som i början på 1900-talet.

Översättaren Hillevi Norburg har även skrivit ett omfattande förord om Viviens liv och författarskap som ger extra djup till läsupplevelsen av Från grönt till violett.