Jag var på väg ut en sväng nyss, men tänkte att jag först skulle recensera Luisa Famos dikthäfte På Väg. Två flugor i en smäll, så att säga.

Trombone fortsätter att ge ut sin svavelserie, där Famos häfte är nummer 25. Övriga poeter som bland annat har medverkat i serien är Charlotte Jung, Fredrik Ahlfors och Christer Boberg.

Häftet i min hand har inte många sidor och på baksidan står det:

”Luisa Famos (1930-1974) bodde större delen av sitt liv i bergsbyn Ramosch och skrev på rätoromanska, Schweiz egnaste språk. Hon utgav bara två diktsamlingar men är översatt till många språk. Famos lågmält intensiva poesi kan påminna om Emily Dickinson och Edith Södergran – ur enkla livsomständigheter urvann hon existensiellt allvar och dramatik. Ett urval dikter av Luisa Famos har nu för första gången översatts till svenska av Ingemar Söhrman och Jonas Ellerström.”

Jag måste säga att jag gillar upplägget med svavelserien. Ett litet häfte som omsluter världar av lyrik och visst räcker sexton sidor av poesi för att man ska få en kvalitativ upplevlse av poesins magi.

Famos är en ny bekantskap för mig och det är inga direkta överraskningar i hennes stillsamma poesi. Hon diktar i Det Dagas:

”Med nakna armar
omfamnar
dagen
tyngdlöst
natten

Stjärngirlanger
slocknar
sjunker in
i himlens
vita
valv

Vid horisonten
föds solen.”

Det är feelgoodpoesi enda ut i rockärmarna som Famos sysslar med. Och även om det inte känns som någon nyskapande lyrik som poeten i fråga skriver, så ger dikterna mersmak.

Jag fortsätter läsa om årstider som kommer och går hur naturen går hand i hand med diktjaget, som på nåt sätt genomgår en katarsis genom att vara nära jorden och blicka ut mot stjärnorna.

Famos diktar fagert i dikten Vår:

”I mitt hjärta
växer en björk
som slår ut
med tusen fåglar
sjungande
på dess grenar.”

På väg av Luisa Famos är kort och gott ett litet häfte av fridfull poesi där både människa och natur gnistrar och jag kände mig uppmuntrad efter läsningen.