Jag har sagt det förut och säger det igen. Poesin är livslevande och verklig. Den är på riktigt.

Poesi är det röda i rosorna och det röda i blodet.

Poesi är en hammare genom tiden.

Genom poesin reser vi oss som skyskrapor genom solregn. Genom poesin öppnar vi dörrar till parallella verkligheter mot vår begränsande tre dimensionella (så kallade) realitet.

Poesi är egentligen vad vi gör den till. Poesin kan uppenbara det vackraste vi någonsin sett. Den kan samtidigt skapa ett djup av ångest eller skräck som vi aldrig komma i närheten utan dess blick.

Poesi är en stjärnkikare eller ett kaleidoskop eller båda två på en gång. Eller varför inte ett förstoringsglas? Om du lägger den under inspirationens sol, kommer dina dikter garanterat slå ut i flammor.

Poesi är poetens matetematik. Vi räknar oss tillbaka till livet genom någonting större än vad blotta ögat kan se, men som vårt inre kan förstå.

Poesi är årstider och längtan. Poesi är liv och död och allting runtomkring.

Vi blir aldrig poeter, vi är alltid poeter när poesin finns inuti. Våra drömmar blir materialiserade genom orden vi bär.

Poesi är skönheten i att springa mot gryningen med vargar vid sin sida.

Poesi är att resignera inför bokstävernas alkemi.

(Bild från Pixabay)