Henrik Johansson bor i Malmö och är 49 år gammal. Efter tio år som kock sadlade han om och skrev debutromanen Av kött och blod, en modern arbetarskildring med inslag av skräck.

Nu är han aktuell med sin femte bok, poesisamlingen Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött, hans femte bok efter debuten 2013. Henrik är också verksam som litteraturkritiker, översättare och skrivpedagog.

Hej på dig Henrik. Du är aktuell med boken Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött. Berätta gärna om hur du kom på iden att skriva boken och dina känslor om den nu när den finns ute på marknaden?

– Idén kom ursprungligen från en tidigare dikt, som är med i Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, där ett diktjag liksom trillar ned i samhället och har den nyföddes naiva blick på livet.

I Fruktansvärda arbetsplatser … kan man säga att ett diktjag har kommit ut i arbetslivet. Jag ville också visa på arbetslivets komplexitet. Hur det förändras med tiden, hur god och dålig arbetsmoral, hopp och hopplöshet, motstånd och medlöperi, är sammantvingade på samma arbetsplats, ibland i samma människa.

Det var nog 18 månader mellan att jag skickade manuset till förlag och utgivning, och även om jag gjorde ändringar in i det sista så var det lite som att nyupptäcka verket när det kom ut. Jag var ganska trött på boken strax innan utgivning, men med andras blickar, övervägande väldigt positiva, så har jag börjat uppskatta sådant jag tidigare var tveksam till.

Jag funderade en del på var gränsen går för vad som är prosa, prosalyrik och poesi när jag läste och recenserade din bok. Genrer krånglar till det ibland när man rör sig i utkanten av lyrikens landskap, eller hur?

– Ja, och handen på hjärtat är jag förvånad över att ingen kallat det dramatik. Den dialogiska, sceniska formen ligger annars nära teatern. Jag blir inte arg om någon säger att det inte är poesi. Jag tror att jag själv benämner det poesi för att det säger något om vilken inställning jag haft till språket när jag skrivit.

Du har ju gett ut några böcker innan Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött. För de som inte känner till dig sedan tidigare, vad skulle du säga har varit den röda tråden i ditt författarskap?

– Mitt berättande kommer från på sätt och vis från rövarhistorian och skrönan kring fikarummet på jobbet eller på kräftskivan. Ibland mer realistisk, ibland åt det absurdistiska och drastiska, och ofta bottnande i det tragikomiska. Den röda tråden är nog arbete och klass, men jag är rastlös av mig. Ibland blir det skräck, ibland metalitteratur, ibland socialrealism.

I början skrev jag enbart prosa och facktexter. Jag började läsa dikter för att förbättra och förtäta mitt språk, med tiden har poesin växt på bekostnad av annat. Jag skriver också litteraturkritik och översätter från danska och engelska. Det gör också något med språket.

Diktsamlingar som du uppskattar att läsa? Några favoriter i bokhyllan?

– Mitt svar på den frågan blir ofta vad som gjort störst intryck de senaste åren: Ola Julén, Burcu Sahin, Warsan Shire. Men några gamlingar får väl också följa med, säg Stig Sjödin och W.B. Yeats.

Du är även engagerad i föreningen Arbetarskrivare. Berätta gärna mer om detta.

– Föreningen Arbetarskrivare har ungefär 400 medlemmar. Det är en förening vars syfte dels är att stödja författarskap som tar sin utgångspunkt i arbetet, dels värna arbetarlitteraturen som litterär tradition.

Jag gick med för knappt tio år sedan när jag kom ut med min debutroman, Av kött och blod. Blev ganska snart engagerad i styrelsen, med att organisera kurser och ett år var jag och Anna Jörgensdotter redaktörer för en av föreningens antologier: Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Det var både kul och lärorikt, men slitsamt.

Det är givande att träffa och organisera sig med andra som skriver om samma saker. Här finns mer info om föreningen: https://arbetarskrivare.wordpress.com/

Avslutningsvis, en fråga som de flesta inte kommer undan från när jag intervjuar dem här. Din relation till finlandssvensk poesi?

– Det är snarare en relation med enstaka poeter. Edith Södergran går inte att komma ifrån. Det gigantiska anspråket fascinerar. Larry Silván läste jag nyligen och det gjorde betydande intryck. Närmast ligger nog Mirjam Tuominen, även om hon naturligtvis inte enbart skrev poesi.

Under några år delade jag arbetsplats med förlaget Eskaton, som återutger Tuominen. Det var en mycket speciell känsla att ha hennes originalmanus bredvid mig i bokhyllan. Det var stort.

(Författarfoto: Jesper Hansen/Byggnads)