”En liten bok om sorg och tröst skriven år 2020, i coronans tid, då författarens mamma dog strax innan världen stannade upp”, så står det på baksidan av bokpärmen till Jag lindar mitt hjärta av poeten Filippa Hella från Borgå.

Jag tycker om den här ”lilla” boken. Det finns en stillsam närvaro i Hellas diktande som smälter bort tillvaron runtomkring mig då jag läser diktsamlingen.

Hella diktar en bit in i boken:

”under ditt hjärta
mitt allra första hem
nu är hemmet
aska”

Livet kan nog vara brutalt ibland och det är på ett skört sätt som Hellas behandlar sin mors bortgång i sin diktsamling. Början av coronautbrottet och den panik som spred sig genom samhället, gör även saknaden för diktjaget mer svårhanterlig i isolationens fotspår.

Hellas diktar rätt rakt på sak. Det känns som hederlig poesi utan specialeffekter, där den närvarande rösten och passionen till själva dikandet är bokens största styrkor.

Jag läser vidare några sidor längre fram i boken:

”min sorg står
barfota
med tomma ögon

min sorg
gläntan mellan öarna
där horisonten vilar”

Jag lindar mitt hjärta är uppdelad i sex kapitel: Vilsen, Svart jord, Vårtecken sorgtecken, Din ögonsten, Själaviken och Blå.

Dikterna håller en jämn helhet och sorgen blir sakta men säkert blir någonting annat, medans den avlidna modern börjar synas runtomkring diktjaget i olika skepnader. Hellas diktar vidare:

”vingar pudrade med guld
stjärnstoft

min mamma
på ett blåbärsblad”

Summan av kardemumman: Jag lindar mitt hjärta är en skör och fin liten diktsamling med ett stort hjärta.