Det är på blodigt allvar som jag skriver poesi. Så många gånger har människor frågat mig varför man ens diktar, när nån knappt läser lyrik nuförtiden.

Mitt svar är alltid detsamma: Glädjen och våndan i att skriva en diktsamling är obetalbar. Jag tror det närmaste jag kan jämföra processen med att skriva en diktsamling från början till slut är med en kvinnas graviditet och födelse av ett barn.

Jag har ingen aning hur många timmar, dagar, veckor, månader eller år som jag lagt ner på mitt diktande, eftersom det mer eller mindre alltid finns med mig.

Att dikta är att som att leva. Tänk hur många människor som inte lever och som bara beter sig som robotar programmerade av rädsla och måsten, som deras omgivning har format deras liv med.

Att dikta är att kasta sig över stupet och fånga stjärnfall i fallet. Att dikta är att bli begravd och återuppstånden.

Att dikta är förmodligen bland det mesta seriösa man kan göra i en värld av så mycket tomt prat och lögner. Att genom språket t.ex. sticka hål på myter eller riva ner illusioner, tycker jag kan jämföras med ett meningsfullt kall i livet.

En gång för x antal år sedan fanns det en gumma på ett gammalt säljjobb som jag hade, som om och om igen påpekade (med en irriterad och högfärdig röst) att man kan tillföra mycket vettigt till världen genom att dikta sig genom dagarna. Inte?

Hur många böcker har inte förändrat världen? Jag tror inte jag behöver ge så många exempel på varesig religiösa böcker eller klassiker som påverkat människor i den grad att det förändrat deras liv. Och att inte förglömma poesin.

Det uppvaknade jag fick som ung man, efter att ha gett poesin en ärlig chans var obetalbar. Jag upplevde ett oändligt fyrverkeri inom språket och visse att jag var fast och att det inte fanns nån väg bort från denna nya och underbara verklighet.

Jag har börjar snart bli klar med min sjunde diktsamling (om man inte räknar med några jag valt att inte publicera) och bokens skelettet är intakt och skapelsen har fått en form. Jag har svettats och gråtit över sidorna.

Ibland kommer jag så nära lyrikens urstjärna och det känns som att vara ett barn på julafton. Allt glittrar och är underbart – även i de mörkaste av dikterna, för det är i poesin som jag kan leva ut alla mina innersta tankar och riken.

Nu ska det putsas och filas. Nu ska ädelstenarna och sanden inuti boken separeras. För mig är det här skapandet på liv och död och desto mer intensiv jag är i mitt arbete med diktandet, desto mer känner jag någon slags riktig glädje över att finnas till.

Det är på blodigt allvar som jag diktar och så kommer det fortsätta tills mitt sista andetag. Om det är någonting som jag med all säkerhet vet i livet, så är det detta.

(Bild från Pixabay)