Det har blivit dags att recensera en splitterny diktsamling av den finlandssvenska poesidrottningen Eva-Stina Byggmästar, som debuterade 1986 med diktsamlingen I glasskärvornas rike.

(Som jag recenserat här: https://nickopoet.com/2021/09/02/recension-i-glasskarvornas-rike-av-eva-stina-byggmastar-forfattarnas-andelslag-1986/)

Låt hjärtat tala hjärtats språk heter alltså Byggmästars nya bok och den känns som en naturlig utveckling av hennes diktande.

På baksidan av boken läser jag: ”Dikterna talar till oss på ett stillsamt sätt och man får en känsla av Zenmeditation. Lugnet, tystanden och känslan av fördragsamhet blir till något som berättarjaget för vidare. Tankarna för oss dit där det lilla blir det stora.”

Diktsamlingen innehåller 42 dikter numrerade från 1-42 och denna gång känns Byggmästars poesi insvept i ett dagboksdoftande skimmer. Jag läser en bit in i dikt nr 7 där Byggmästar diktar:

”kärleken och förnuftet
brottas i mitt huvud
och det kan bara
sluta på ett sätt

livet går
inte ut på logik
utan på att det ska levas
ögonblick för ögonblick”

När jag läser Låt hjärtat tala hjärtats språk, så beger jag mig på en resa med diktjaget från tankar kring meditation och vidare till bland annat staden Kyoto. Byggmästar är en mästare på att överraska från dikt till dikt och under läsningens gång har jag ingen aning vad som kommer härnäst.

Hennes poesi är både stillsam och dramatisk på samma gång och det är nästan som om jag kan höra ett hjärtslag bakom varje rad i det solida dikthantverk som uppenbarar sig framför mig.

Det finns en sorgsen ton som speglas i diktsamlingens själ och någonting rastlöst som söker sig ”hemåt” mellan raderna i boken. Jag läser vidare och Byggmästar diktar i dikt nr 36:

”Stenen är
en sovande lotus

och tystanden lämnar
fotspår i luften

men bara
när jag var hemlös
kunde jag känna mig
hemma överallt
i kosmos”

Jag blir faktiskt avslappnad i tanken av att läsa Låt hjärtat tala hjärtats språk. Det finns en hypnotisk känsla i boken som får min energiväxel att gå ner till ettan och det är nästan som om handbromsen dras åt till och från.

Meditationens under rannsakas genom poesins ögon i diktsamlingen, som jag läst ut med stor behållning. Slutresultatet är en inspirerande resa i lyrikens namn till en alternativ verklighet långt bort från våra västerländska stressa-ihjäl-oss och överkonsumtions mantran.

Byggmästar lyckas än en gång med sin poesi och Låt hjärtat tala hjärtats språk är ett litet gnistrande mästerverk i sig själv.