Fyndade på biblioteket nyligen när jag hittade Eva-Stina Byggmästars debutdiktsamling I glasskärvornas rike avskriven för 50 cent. Det var bara att slå till, allt annat hade ju varit storslaget galenskap!
Det här är ju en diktsamling som har några år på nacken…35 år för att vara korrekt och efter att ha uppskattat mycket av Byggmästars senare material är jag ytterst nyfiken på hennes första bok.
Det tar inte många sekunder in i boken förren jag känner en silvrig melankoli som uppenbarar sig runt dikterna (utanför de fem sinnena). Och innan jag vet om det blir jag uppslukad av Byggmästars mångfacetterade och förunderliga lyrik.
Jag läser inledningen av en namnlös dikt en bit in i boken:
”Stenarna tittade på mig
med sina grå ögon av ålder
medan jag stillsamt berättade
i takt med lövens magdans
i den vaggande dagen.
Jag älskar er för er tysthet,
ert samtycke med mina ljudlösa tankar,
er förståelse för allt jag känner.”
Diktjaget kastar sig bokstavligen rakt ut i famnen på moder jord i schamanistisk manér och en värld fylld av magi och dröm öppnar dörrarna för läsaren. Det här är väldigt ”mogen” poesi skriven för en nittonårig…Men så är det ju inte vilken 19-åring som helst som skrivit boken heller. Det finns djup och rymd i dikterna och en spirituell närvaro i poesin som Byggmästar målar upp med ganska dramatiska penseldrag.
Jag läser vidare några sidor längre fram i boken:
”Varje steg jag tar
är ett steg i glasskärvornas rike.
Varje gång jag sväljer
rinner rakbladen ner längs strupen.
Varje blomma jag ser är en död i mitt hjärta.
Vem kan skylla mig för pessismism
och en galen tro på
hopplöshetens land.
När de aldrig lånat mina fötter, mitt svalg
eller mitt hjärta.”
I glasskärvornas rike är en omskakande bok med många rum inuti rummet. Det finns lika mycket blytungt allvar som lekfullhet i Byggmästars dikter som vandrar genom en ung kvinnas inre landskap. Men mest av allt finns det en total närvaro till själva dikten och det är där Byggmästar blomstrar som mest i glasskärvornas rike – När hon är ett med poesin.