Det har blivit dags för ännu en söndagsintervju i min poetiska fristad ute i cyberrymden. Denna gång har jag diskuterat poesi med Sven-Erik Klinkmann (född 1947) från Vasa som är författare och kulturforskare, med särskild inriktning på populärkultur.

Klinkmann har gett ut ett tjugotal böcker, såväl fakta som fiktion, och har också arbetat som journalist. År 2010 utkom hans studie Från Wantons till Wild Force. Nya sound i en gränsstad. År 2021 gav han ut Dylans lögndetektor: En essä om tiden (Ellips).

Trevligt att få intervjua dig Sven-Erik! Du har ju varit involverad i en hel del kulturellt i Österbotten genom åren. Om vi börjar med din journalistiska bana, där du bland annat varit redaktör för Vasabladet och för tidsskriften Horisont under 70 och 80-talet. Jag är lite nyfiken på hur den österbottniska poesin mådde på den tiden. Vad minns du från de åren?

– När jag började intressera mig för poesi mer s a s på allvar var fältet ännu ganska litet, min goda vän Kaj Hedman var en av dem som skrev fin, känslig poesi, Gösta Ågren var nog det stora namnet bland de österbottniska poeterna, jag läste honom ganska tidigt, där skedde väl sedan en ökning i tätheten i hans dikter på åttiotalet som gjorde att det blev allt viktigare att läsa honom. Också Kurt Högnäs skrev väldigt fina dikter, existentiellt djuplodande och eleganta.

Och så kom det flera yngre kvinnliga författare inom Författarnas Andelslag som skrev, Eva-Stina Byggmästar, Gurli Lindén, Ainta Wikman, Gunnel Högholm med fler. Och bland de äldre fanns namn som Wava Stürmer och Lars Huldén.

Det som var frapperande med de yngre kvinnliga poeterna var att de skrev så olika, endel mer symboliskt accentuerat, andra i en mer realistisk poetisk genre. Jag var med i Författarnas Andelslag, stämningen där var god, uppmuntrande, tror att det fanns lite av en underdogsmentalitet i relation till södra Finland som säkert var bra som energipådrivare.

En författare i min egen ålder som skrev avancerade dikter redan under skoltiden var Tomas Mikael Bäck, honom beundrade jag, tänkte att han är en poet ut i fingerspetsarna på ett sätt som jag nog aldrig själv kan bli. Hans poesi har jag följt genom åren och också skrivit om den.

Ralf Andtbacka lärde jag känna senare, han blev ju snabbt ett viktigt namn att följa, hans poesi är mångbottnad, djup, och ibland även överraskande underfundig. Tomas och Ralf har varit viktiga färdvisare för mig vad gäller det poetiska utan att jag skulle ha känt att jag blivit alltför mycket påverkad av dem. Jag skrev på ett annat sätt helt enkelt.

Du har även gett ut en del diktsamlingar under 80 och 90-talet. Vad har varit drivkraften i ditt diktande under den tiden?

– Om jag tänker på min egen poesi tillkom den väl på något sätt som ett resultat av en djup existentiell kris som jag genomgick på åttiotalet och som bland annat ledde till att jag slutade jobba på heltid med journalistiken och i stället blev freelance och författare. För mig har skrivandet, tänkandet och levandet alltid hängt ihop, att skriva har varit det projekt som genom åren drivit mig, också på åttiotalet.

Den första boken jag gav ut, 1984, var en tankebok, Motpunkter och möteslinjer, Tankar kring tillvarons enhet, som skissar upp många av de temata som jag sedan också arbetade med i poesins former. Jag var delvis inspirerad av österländskt tänkande om tillvarons motpoler, mystik m m. En utgångspunkt för skrivandet kunde vara att hammarslagen från granntomten började låtar som musik. Varför var det så? Skrivandet blev mitt sätt att komma ifrån det personliga och empiriska jaget till det existentiella jaget, för att tala med Cusanus-forskaren Iris Wikström.

På åttiotalet skrev jag en starkt symbolmättad, metaforistisk poesi. Jag var påverkad av surrealismen och som sagt av den egna krisen, jag arbetade i ett slags gränssituation där en ny botten skulle etableras. Poesin blev ett slags svar på den krisen. Den hjälpte mig att se på frågeställningarna i ett nytt ljus. Speciellt glad är jag över att ha skrivit prosadiktboken Stenen och havet. Det är en del av mitt skrivande som i dag kan kännas avlägset, men som då var angeläget för mig.

På nittiotalet sker det sedan en reduktion i min poesi, jag skriver framför allt om det som brukar kallas det lilla livet, om fåglar, stenar, igelkottar, insekter, stenar i min vardag. Det handlar väl om det man brukar kalla objektiva korrelat, saker och ting som kan lyfta fram det existentiella i det mänskliga.

Reduktionen i de språkligt-poetiska uttrycken i min poesi ledde till eller innebar att det naivistiska blev ett viktigt stråk i skrivandet vid sidan om det intellektuella sökandet. En sådan dikt är den om yllestumporna, en annan dikten om snigeln. Det finns ett optimistiskt och lite prosaiskt drag i mina dikter som gör att de kan kännas alltför ”enkla” eller för diskursiva, för snälla helt enkelt. Men när man skriver dikt är man bunden av den egna poetiska ådrans bestämmelser. Kompromisser är inte möjliga. Man måste alltid bottna i det man upplever är sant i betydelsen igenkännbart för en själv.

Du har därefter skrivit en del om populärmusik (Elvis, Johnny Cash osv) och en bok om hur rockmusiken etablerade sig i Vasa. Det låter väldigt intressant i mina öron. Kan du berätta lite om den boken?

– Från Wantons till Wild Force. Nya sound i en gränsstad var en etnologisk undersökning som jag gjorde av min hemstad Vasa och de strömmar och inflytelser av populärmusik som gjorde staden speciell i mina ögon och öron. En gränsstad där det anglo-amerikanska, det svenska, det finlandssvenska, det österbottniska och det finska möts i pop och rock, sådan den gjordes från femtiotalet och framåt.

Det visade sig att den svenskspråkiga minoriteten i staden spelade en viktig, kanske avgörande roll för hur musiken togs emot och omvandlades till någonting eget. Boken är samtidigt en indirekt redogörelse för min egen uppväxtmiljö. Varje kapitel fokuserar på en speciell person som varit viktig inom populärmusiken i staden, ofta i sin egen pop- eller rockgrupp, i sitt eget sammanhang, även som individ.

Jag upplevde att Vasa som pop- och rockstad hade någonting speciellt att komma med, någonting som det gällde att fånga upp. Vasa var speciellt på ett sätt som varje ort är speciell. Att hitta detta var det jag försökte göra i den boken. Alltså ett slags gräv där du står-estetik eller en idétradition som hurrarna kanske inspirerade, att det egentligen inte finns några periferier, att varje människa och plats är centrum för någonting.

Du är aktuell med boken Dylans lögndetektor; en essä om tiden (Ellips). Det verkar vara ett rätt omfattande projekt som jag förstått det.  Berätta gärna lite om boken och vad är din relation till Dylans musik och texter i allmänhet?

– Kanske var den boken ett resultat av ett sammanflöde av några saker som var viktiga för mig. Det första var att jag länge varit intresserad av tiden, detta mysterium som är så svåråtkomligt för vårt intellekt men samtidigt så oundgängligt för vårt sätt att vara just i tiden och på platsen. Tiden och varat helt enkelt, som Martin Heidegger kallar det i sin monumentala bok för en filosofi som lämnat de metafysiska spekulationerna bakom sig, något filosofen ju inte lyckades undkomma, trots den bestämda föresatsen.

Som kulturforskare och essäist, även journalist, har tiden som ett problem, ja ett mysterium länge intresserat mig. Jag har ganska många böcker som tar upp olika aspekter på tiden i min bokhylla och jag brukar återkomma till dem med en viss regelbundenhet. Böcker som Aledia Assmanns Tid och tradition. Varaktighetens kulturella strategier, Paul Ricœurs Minne, historia, glömska och Hans Ruins Tidsvändning. Filosofisk dagbok 1999.

Men ingen av böckerna förmår ju ge ett uttömmande svar på frågan vad tiden är. Kanske är de bästa svaren de som låter tidens mysterium vara öppet, som det sägs i titeln på en sång skriven av Sandy Denny: Who Knows Where the Time Goes? Eller som Augustinus, den store kristna teologen och filosofen, konstaterade redan på 300-talet e Kr.: ”Det förefaller mig som om tiden inte vore någonting annat än en utsträckning, men en utsträckning av något jag inte vet vad det är. Det här är ett under för mig. Utsträckningen kanske gäller anden själv”.

Det andra var att jag diskuterat ett par artiklar eller ett essäskrivande med Ralf Andtbacka som ju också är förläggare. I det sammanhanget, någon gång våren och sommaren 2020, kom vi in på det här mer specifika ämnet Dylan och tiden, efter det att vi diskuterat hur popen och rocken egentligen utvecklades på sextiotalet, decenniet när jag var tonåring.

När jag hade skrivit klart ett manus om just popen, rocken och sextiotalet, ännu outgivet, men planerat att utkomma nu i höst, var det en sak med Dylan som gjorde att gnistan att skriva om hans förhållande till tiden tändes. Pandemin hade slagit till på vårvintern och i samma stund som världen förstod att vi nu hamnat in i något nytt, och inte minst något som var nytt vad gäller vår aktuella tidsförståelse, gav Bob Dylan ut den 17 minuter långa balladen Murder Most Foul, med en titel hämtad från Hamlet.

Det var en sång som fick en oerhört stark kulturell resonans runt om i världen och det inte bara bland alla dessa så kallade dylanmän, och även endel -kvinnor, och dylanologer, de som ägnat Dylan och hans tankar, sång, musik och persona mer än ett tillfälligt intresse. Det var nog i den här korsande linjen som tanken på att skriva om Dylan och tiden föddes. Alltså att skriva om två mysterier, eftersom också Dylan i så hög grad handlar om ett mysterium.

Min relation till Dylan är kanske mindre intressant än frågandet om Dylan. Men visst, han har varit en följeslagare genom livet, tidigare mer avlägsen men på senare år alltmer central. Efter Dylans ”nära döden-album” som man kallade det, Time out of Mind 1997, blev han allt viktigare som existentiell referenspunkt. Det han sjöng gav djup resonans inom mig.

När han sedan tog sig an The American Popular Song, poplåtarna från mellankrigstiden då flöt allt samman, eftersom också jag var mycket intresserad av den tidens musik, Tin Pan Alley, Frank Sinatra, Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Bing Crosby.

Vad tycker du är den största skillnaden i att skriva poesi och essäer?

– Jag upplever att det poetiska skrivandet är mer hudlöst, mer självutlämnande. Man kan uppleva att kritiken kan få en för stor plats i det man skriver och att man ifall man garderar sig för mycket skriver sämre. Min hittills sista/senaste diktbok, När Bill Brandon kommer ridande, från år 2000 handlade om mitt förhållande till min barndom, upplevelserna då. Jag fortsatte att odla den naivistiska hållningen men också utforskandet av min egen miljö, platsens poesi men också tidens.

Mina diktsamlíngar är tillkomna i en speciell tid och på en speciell plats, i ett förstadsområde i Vasa där vi bodde i ett tvåvånings bondefunkishus byggt 1940 omgivet av träd, fåglar, en skogsdunge, en väg in till gården, katter som vandrade in på tomten, en och annan igelkott, fåglar.

I essäns form kan jag fortsätta mitt existentiellt motiverade arbete. Jag kommer att tänka på Italo Calvinos essäsamling Sex punkter inför nästa årtusende (1999), om de olika ”elementen” eller grundförutsättningarna för människan och det mänskliga. De sex rubriker som föreläsningarna hade: Mångfald, Snabbhet, Lätthet, Exakthet, Synlighet och Fasthet, de
kommer man ganska långt med när man ska försöka utreda de här villkoren.

Vad tänker du om den finlandsvenska poesiscenen 2021?

– Jag läser alltför lite poesi i dag för att egentligen kunna ge ett vettigt svar på den frågan. Jag läser de poeter jag nämnt ovan och några andra, men huvuddelen av mitt läsande gäller i dag essäistisk och filosofi. Författare och filosofer som Jacques Derrida, Emmanuel Lévinas, Hannah Arendt, Simon Critchley, Jonna Bornemark, Hans Ruin.

Och avslutningsvis. Poeter och artister som inspirerat ditt diktande och skrivande i allmänhet?

– René Char, Tomas Tranströmer, Brian Wilson, Bob Dylan, Lennon/McCartney, Alfred Hitchcock.