Ser man på. Inte bara jag som har diktat om ett sånt osexigt ämne som ålderdom och sjukdom i dagens utseendefixerade och konsumtionsdyrkande värld.

Jag gillade Peter Nybergs senaste diktsamling Ett innerligt sätt att förintas (som var en split med Camilla Mollungs Wittgensteins brorsas högra hand), så det var med stor nyfikenhet som jag läste ut hans tidigare diktsamling Palliativ vård.

Det här är en tung diktsamling. Tung som som ett redigt ankare på en gammal skuta från forna tider. Men samtidigt en vacker och viktig bok. Det är med närvaro och ett poetiskt dagboksdoftande språk som Nyberg skriver om människors sista tid i livet.

Nyberg diktar en bit in i dikten Palliativ vård:

”Jo,
fotografierna på sängbordet föreställer mig.
Jag ser att du tvivlar.
Också jag var vacker en gång.
Se där,
flickan med benen rakt ut från gungan.
Kjolen och håret som fladdrar.
Även om inte en enda cell finns kvar
var det jag.

Också du ska ligga här en dag.
Jag hoppas någon håller din hand
som du håller min.

Sitt vid mig i min enda ton
tills min sång tar slut.”

Att bara skriva om ett ämne som de flesta tycks ge blanka fan i eftersom många människor tycks vara mer intresserade av sina egon och Barbie och Ken-lycka, än sina medmänniskors vandring genom ålderns vinter är ett stor plus bara det.

Enligt mina egna år inom vården har jag om och om igen blivit påmind om den ensamhet som är ett problem för många gamla och sjuka. Det är precis som om människor slutar bry sig när man varken är konsument eller är en del av samhällsmaskineritet längre. När man bara är en börda, som inte är effektiv längre (enligt den nya sköna världens mått).

Jag mår faktiskt illa när jag tänker på det och samtidigt blir glad över att Nyberg skrivit den här boken som på ett både stillsamt och dramatiskt sätt skildrar de gamla och sjukas förfall inför sista vilan.

Jag läser vidare dikten Kyrkogård, där Nyberg diktar i det första kapitlet av två:

”Låt oss se hennes namn och levnadstid
inristade i stenen.
Låt oss breda ut filten,
dricka kaffet och äta mazarinerna,
känna värmen, solen.
Låt oss minnas
men bara en kort stund.

Sedan efteråt.”

När jag läser Palliativ vård inser jag återigen människans förgänglighet och hur brutal ålderdomen kan vara. Speciellt i saknaden av medmänsklig närvaro.

Det här är viktig bok som jag gärna läser om fler gånger och som får mig att inse vad mycket av livet går ut på. Att se och finnas till för sina medmänniskor.