Visst är det många av oss poeter som är svåra? Vi som drömmer lyrik och jagar ord dagarna i ända. Vi som pusslar med meningar och som dyker så djupt i språkets hav att en del av oss inte ens tar oss upp till ytan igen.

En gammal vän (som numera inte lever kvar på denna jord) sa till mig en gång att poeter kan vara lite speciella, udda. Nähä. Vilken ”normal” människa sitter och stirrar sig halvblind på ord och meningar dag efter dag?

Varför gör jag det? Varför gör en del av ni andra poeter det? Vad är det vi försöker göra? Hur mycket handlar det om att vi vill vara annorlunda. Att vi vill ha det mystiska poesiskimret i våra auror? Att vi vill vara mer speciella, än våra helt vanliga medmänniskor?

Eller är det bara så att vi inte kan sluta. Att diktandet tagit över våra hjärtan. Att poesins stjärnor glittrar över våra inre natthimlar, tillsynes omöjliga att släcka? Att det inte längre är vi som skriver, utan poesin som skriver genom oss? Att vi blivit förtrollade och besatta av poesin?

Alla dessa svåra poeter som sitter och stirrar på sina skärmar (och i vissa fall skrivmaskiner eller anteckningsblock). Alla vi som försöker föda fram nya världar med hjälp av poesins magi. Hur kan man inte uppfattas vara svår, när man har sådana uppgifter framför sig i livet?

Clowneriet och vardagen kan de andra ta hand om. Vi poeter behöver space. Våra små rum att ruva på våra storslagna idéer som ska manifesteras till mäktiga slott av poesi.

Det är inte lätt att föda ska jag säga er. Vi poeter vet det. Och sedan, när våra små (eller stora) mästerverk är manifesterade i bokformat, så rusar vi vidare mot nya äventyr i lyrikens namn.

Våra diktsamlingar blir fotspår från någonting vi burit med oss eller analyserat, som speglar episoder från våra liv. Tavlor av ord manifesterade i vår tidlösa tid.

Hur skulle man inte kunna vara en svår poet, som dras med allt detta? Det är blodigt allvar. Diktandet.

Varje ord, varje mening i rätt kombination kan skapa storslagna underverk som kan blända djupet i läsarens själ.

Vi har det inte alltid lätt. Vi som är svåra poeter. Vi som genomlider komplicerade födslovåndor när våra färska diktsamlingar kommer till världen efter månad efter månad av allvarsamt diktande (och att inte förglömma ett slitsamt redigerande…)

Låt oss vara svåra, se sura ut eller vara introverta till och från. Vi bär på skatter som är större än vad de mänskliga ögonen kan förstå.

/Nicko