Är melankoli en av poeternas bästa vän? Jag tror att det ofta kan vara så och när jag läser Port av Gurli Lindén, så är den melankoliska uppenbarelsen både intensiv och närvarande i boken framför mig.

Port är dramatisk läsning. Om den här diktsamlingen skulle vara ett hav så skulle det både vara djupt och starkt. Med en stillsam måne hängandes ovanför sig. Precis som på baksidan av bokomslaget.

Ellips skriver bland annat följande om diktsamlingen på sin hemsida: ”Port är en lyriksamling om livsperspektiv, förlust och överlevnad. I förtätade dikter som växlar mellan konkretion och abstraktion skildras upplösningen av en nära relation, vilket samtidigt blir en klarsynt reflektion kring tillvarons villkor.”

Det är inte lätt när det är svårt. Vi människor har säkert inprogrammerat i våra själar att vara överlevare (även om det inte alltid blir så för alla) och nog är diktjaget i Port en överlevare som kämpar på. Lindén diktar om Dödsvaka:

”Jorden, haven, skogarna
allt brinner. När vi flyttade in i
sista dagarnas oerhörda andning
Allting svämmar över av sorg”

Melankolin faller ner som ett svalt duggregn en blekgrå oktoberdag genom bokens sidor, men det finns mycket mer än så. Naturens närvaro och ett romantiskt språk som förvandlar Port till ett poetiskt kinderägg som innehåller såväl godis, överraskningar och poetisk choklad för lyrikälskaren.

Jag läser vidare och Lindén diktar:

”Små vattenlämningar
i groparna på berget
och doften från en
kommande resa
doften av barndom
och död.”

Det märks att Lindén diktat ett tag när det gäller kvalitén i hennes poesi. Dikterna i Port uppenbarar sig nästan som tavlor i mitt sinne då jag läser boken och det är mycket färger och dramatik som blomstrar bland raderna.

När man diktar om skogar och månsken finns det många klichéer att fastna i, men Lindéns poesi känns unik och som om den är just hennes egen och ingen annans.

Port är en sorglig och vacker diktsamling på samma gång som imponerar och jag avslutar den här recensionen med en av mina favoriter från diktsamlingen där Lindén diktar:

”Så skall jag fara omkring
i detta brusande tomma liv
likt en astronaut som aldrig dör
bara störtar djupare in
mot sin kärna av brustna celler.”