Dikter som porträtt. Jodå. Andreas Björsten är tillbaka med en diktsamling som känns både vital och okonstlad. Fri Press skriver bland annat följande om boken på sin hemsida:

”De senaste åren har inte varit nådiga för poeten som 60+ drabbats av både Coronaviruset och Parkinsons sjukdom. Hans dikter tar sats i förändringarna han upplever i sin kropp och de många sjukhusbesöken skapar ett nytt ramverk.

Men istället för att fångas av sjukdomen visar denna diktsamling på en otrolig viljekraft — och tacksamhet. Titeln Dikter som porträtt är en hyllning till de vänner och kollegor som har inspirerat Björsten genom åren, däribland Bo Setterlind, Ulf Lundell och Bruno K Öijer. Peter Lindforss, vars anteckningsbok och opublicerade manus Björsten vårdar ömt, ger han en särskild tillägnan:

Mitt bokomslag
är en labyrint
i vilken Peter Lindforss försvann
på jakt
efter sin egen oskrivna bok
Jag ropade honom tillbaks
men han bara försvann”

Att läsa Dikter som porträtt känns ganska befriande. Dikterna är ofta rätt rakt på sak och i dess sköra enkelhet finns en passion för själva poesin som lyser genom själva dikthantverket.

Björsten känns spontan när han minns och diktar om personer som inspirerat och funnits i hans närvaro, medan raderna om sjukdomstillstånden känns mer avslappnade och placerade i periferin.

Björsten diktar i Förklaringsmodell:

”dikt skriven
med för lite dopamin i hjärnan

det förklarar saken

dikt skriven
med stel och obrukbar högerarm

dikt skriven
fri och skräckslagen
från det inre av en
magnetröntgenkamera

det förklarar saken”

När jag följer med diktjaget i Dikter som porträtt vandrar jag från minnen från en svunnen tid som tycks ha betytt mycket för Björsten och vidare till frågeställningar om vad som hänt med poetens popularitet från forna i tider: ”Nu får jag inte ens plats i Lyrikvännen”.

Dikter som porträtt känns som en ärlig diktsamling och att Björsten verkat som estradpoet kanske färgar hans poesi till och från även denna gång. Det känns som om flera av dikterna i denna bok skulle passa utmärkt för högläsning.

Jag läser vidare och Björsten diktar i Omdömet:

”ensam stackare”
sa Anne-Marie Berglund till mig
när vi möttes som hastigast
hon borde ha vetat
vad som fanns att göra åt det

det var en trädgårdsfest
i regi av Madeleine Grive
men jag var lika ensam för det

”bryt isen
kring människorna
håll poesivärlden öppen
om det går”

Dikter som porträtt är en alert liten diktsamling som ger mersmak och som gärna kunde ha varit lite längre. Men man kan ju tydligen inte få allt jämt ang sina önskningar i livet.

En trevlig lässtund hade jag hursomhelst med den Dikter som porträtt och det räcker långt för mig!