Jag har kommit över ännu mer finsk poesi översatt till svenska och denna gång är det Hoppet av Henriikka Tavi som Henrika Ringbom har tolkat till svenska.

Tavi är helt okänd för mig sedan tidigare och det är med spänning jag öppnar första sidan i Hoppet…

Jodå, jag måste medge att jag blir rejäl charmad av Tavis dramatiska och färgstarka poesi och innan jag går vidare med min recension, så ska vi se vad Ellerströms skriver om boken i fråga på deras hemsida:

”Trots dess ljusa titel går ett mörkt stråk genom den finska poeten Henriikka Tavis diktsamling Hoppet. Från vaggvisornas och sagornas landskap leder hon oss in i en puppa av död, sorg och glömska, för att sedan mana fram det som försvunnit ur minnena. Tavis poesi är betydelsemättad och språkligt experimentell, men också vacker och fylld av sorg och raseri. Med Inger Christensens Sommerfugledalen som inspirationskälla slutar Hoppet på en fjärilsäng, bland ”månmätare, svävdagssvärmare, glanssmygare, brokvecklare, blyspinnmal, sköldlus”.

Hoppet utkom 2011 i Finland och är Henriikka Tavis tredje diktsamling. För den erhöll hon Rundradions lyrikpris ”Den dansande björnen” 2012 och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2014.”

Minsann! Jodå, nog håller Hoppet det som utlovas i texten ovanför. Tavi är en inspirerande poet som hanterar poesin på ett ytterst behagligt vis. Jag läser medan Tavi diktar inledningsvis i dikten ”VAGGVISA”:

”Under fjärrans täcke slumrar dagen
vilans land är så färgat av himmel och noll. Vad

sorgsen jag är för din skull
mamma när dagens första tanke fäster

vid dagen utan fästpunkt.
Men alldeles snart börjar dimman

som livet draggas fram ur
bölja, jag ser dig simma på dess

yta, jag ser dig simma på dessa botten.”

Inte så pjåkig poesi om du frågar mig…Jag läser vidare om följer med diktjaget på en poetisk resa från VARGEN till DÖDSKALLESVÄRMARE och blir inspirerad över den bredd som breder ut sig utan att tappa fotfästet i Tavis poetiska universum.

Det finns en filosofisk touch i den sagoglittrande diktsamling som Hoppet är och jag försöker hänga med i de lyriska tankegångar som diktjaget markerar.

Helt okomplicerad poesi är inte Hoppet i sin tillsynes mångbottnade uppenbarelse. Men jag gillar det. Diktsamlingen känns genomtänkt ut i varje hörn och när jag börjar gå vilse i dom poetiska korridorerna, hittar jag fort tillbaka till helheten igen.

Jag läser vidare och Tavi diktar en bit in i dikten på sidan 50:

”Jag är en sorts kung och en sorts åsneöron.
Vid allt som jag berör klamrar sig också den närhet fast
med vilken mor och barn håller varandra vid liv.”

Fint så och efter jag läst Hoppet vill jag dyka djupare i utbudet av den finska poesin som gett mersmak…