Det har blivit dags för ännu en måndagsintervju här på nickopoet.com och denna gång har jag diskuterat poesi med Helena Österlund som är aktuell med diktsamligen Det enda som blir kvar är ord (Nirstedt, 2022).

Helena är både poet och utbildad bibliotekarie och kommer från Eskilstuna. Hon debuterade 2010 med diktsamlingen Ordet och färgerna och har gett ut flera romaner sedan dess.

Hej på dig Helena. Vad fick dig att börja skriva poesi från första början?

– Jag skrev dikter när jag var barn, men det var som sjuttonåring som poesin blev litterärt viktig för mig, innan hade jag skrivit prosa och haft mitt fokus där men när jag började gymnasiet och fann Pär Lagerkvists samlade dikter förändrades allt, jag förstod att jag som rastlös person passade bättre i poesin än prosan. Att det är de specifika orden och hur de bildar meningar som är grundbulten, inte en textmassa.

Du har nyligen släppt diktsamlingen Det enda som blir kvar är ord. Kan du berätta lite om bokens framkomst och vad diktsamlingen betyder för dig personligen?

– 2010 debuterade jag med diktsamlingen Ordet och Färgerna, den boken skrevs efter att jag under lång tid inte skrivit poesi, så det var som att sätta på en kran och ut kom rent klart vatten som jag inte visste fanns inom mig. Det var en sorts bokstavlig begynnelse. Tio år efter att jag skrivit debuten höll jag Ordet i min hand, då översatt till engelska. Det blev en spegling, jag mötte mig själv fast i ett annat språk.

Genom översättningen blev debuten aktualiserad för mig, rent fysiskt, och det blev så påtagligt för mig att den där begynnelsen som finns i Ordet, den skulle se helt annorlunda ut idag, för nu befinner jag mig betydligt mer i ett efteråt.

Jag ville veta hur Ordet och Färgerna skulle bli om jag skrev den uti från det, utifrån ett annat nu, och så gjorde jag det. Så det blev som ett svar till mig själv.

Om du fick välja en helkväll med vilken poet som helst (levande el död), vem skulle det bli då?

– För mig är närheten till poeters texter det viktigaste. Det här låter nog väldigt sorgligt och det är det nog också, men ibland får jag för mig att jag vågar komma en person allra närmast genom att möta henne via text. Då kan jag lyssna hur många gånger som helst på samma ord, samma meningar, samma stycken och till slut står jag själv inte i vägen för det som sägs, jag kan höra den andres röst. Så under en helkväll är jag helst med de böcker en poet har skrivit.

Diktsamlingar som inspirerat ditt skrivande?

– Oj! Väldigt många! Vimpelstaden, Som en gång varit äng och Snart går jag i sommaren ut av Ann Jäderlund. Joner och Tankarna av Katarina Frostenson. Alla diktsamlingar av Edith Södergran även om det är hennes debut jag läst mest. Bebådelsen av Mare Kandre. Bilder, Ordgränser och Anima av Birgitta Trotzig. En byggnad åt mig och Mark av Helena Eriksson. Hos rådjur av Aase Berg.

Du har ju även skrivit prosa, bland annat romanerna Min sårbara kropp och Att spegla sig i någon annans vatten. Vad är mest utmanande för dig. Att skriva en diktsamling eller en roman?

– Det är utmanande på så olika vis. Efter Ordet och Färgerna blev poesin svår för mig, jag visste inte hur jag skulle gå vidare, med själva dikten. Det blev en sorts blockering. Så under flera år hade jag en sårig relation med poesin, vad jag än skrev så rev jag sönder det. Då blev prosan en möjlighet, en plats som inte var lika laddad. Den var ofarlig och fri. Men jag har saknat poesin oerhört mycket, poesin är mitt hjärta.

Hur påverkar det som händer i Europa nu ditt skrivande?

– Jag vet inte, det är för tidigt att säga. Jag vet inte ens var jag befinner mig i mitt skrivande just nu.

Vad har du för relation till finlandssvensk poesi?

– Edith Södergran är mitt fundament. Jag är besatt av Agneta Enckells Falla (Eurydike). När jag behöver tröst läser jag Tua Forsström.

Och min sista fråga till dig är följande: Har du några ritualer kring ditt skrivande

– Det har jag. De ser olika ut, beroende på vad det är för text och var jag befinner mig i processen av den.

(Författarfoto: Severus Tenenbaum)