Bortom tiden faller jag ner i ruiner. Så känns det att läsa Ruiner av Fredrik Nyberg. Det här är intellektuell poesi så det ryker ur ruinerna och hade den här boken getts ut i Finland, hade den garanterat hamnat på det eminenta förlaget Ellips.

Så här skriver Norstedts om Ruiner på sin hemsida:

”Ruiner Första häftet I-XXII utgör första delen i en tänkt serie av böcker som på olika vis är upptagen av en graviterande rörelse nedåt, mot undergången och underjorden. I bokens texter – som är ett växelbruk mellan poesi och prosa – står tillväxtens och framåtskridandets baksidor i fokus. Skildringar av nattliga besök på hemlighetsfulla, exklusiva klubbar, liksom utsiktslösa upptäcktsresor i upplysningens tjänst, varvas med mer poetiska partier där ruiner synas med en såväl saklig som figurlig blick.”

Jag ska vara ärlig. Den här boken var en utmaning att läsa för mig. Jag tvivlar inte en sekund på att Nyberg vet vad han sysslar med i sin poesi, men jag hänger inte riktigt med på den lyriska vandringen genom ruinerna. Boken är uppdelad i kortare dikter och längre prosalyriska stycken. Nyberg diktar några sidor in i Ruiner:

”Också på avstånd ruiner

Raskäglan invaderades efterhand av flora
och av fauna
Gräset växer långsammare i grottan
än på graven”

När jag läser Ruiner får jag följa diktjaget från första ruinen Historiefilosofiska teser till sista ruinen Våren och vallgraven och efter att jag har läst ut boken känns det som om hjärnan är helt proppmätt efter det poetiska smörgåsbord som boken serverat.

Nyberg diktar vidare i ELFTE RUINEN:

”VAR ÄR EN PARKHAND?
ÄR DEN INTE VÄLDIGT VÄLDIGT VIT?
MARKEN HÄR SER UT
SOM FILM.”

När det gäller de prosalyriska texterna i Ruiner, så hänger jag med bättre i berättelserna från århundranden tillbaka till nutid (missförstå mig inte, jag uppskattar även den renodlade poesin i sin till och från abstrusa uppenbarelse).

Jag läser vidare och följer med diktjaget vidare förbi överblommade blommor till Jätteskogen som är jätteliten och desto mer jag läser i Ruiner, desto mer känns det som jag tappar fotfästet och störtar ner mot ruinerna igen.

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att om du vill ha en rejäl omskakning av ditt intellekt i poesiformat, så läs Ruiner av Fredrik Nyberg.