Jag fortsätter min resa genom finsk poesi och har denna gång läst Dikter av Paavo Haavikko som Bo Carpelan har översatt till svenska.

Så här står det bland annat om Haavikko och hans lyrik på baksidan av bokpärmen: ”Paavo Haavikko är en av de främsta moderna lyrikerna på finska språket. Han är den ensamme skeptikern som från sitt bo under den finska granen iakttar världens gång och i precisa formuleringar uttrycker sitt tvivel på att det står särskilt väl till med tillvaron. Det är blandningen av ödslig ensamhet, återhållen ömhetslängtan och satirisk skärpa som ger hans dikt dess speciella smak. I det här urvalet, där den finlandssvenske skalden Bo Carpelan svarar för tolkningen till svenska, ingår dikter från sju samlingar, utgivna under åren 1951-1976.”

När jag börjar läsa Dikter av Haavikko infinner sig raskt en ångestdrypande känsla av uppgivenhet på bokens sidor framför mig. Jodå, det är nästan så Haavikko spöar Eeva-Liisa Manner i depressivt tunggung på poesins hav.

I poesin jag läser finns inget hopp och ingen tröst, livet är ett långt lidande där diktjaget säger: ”I denna grymma värld är det onödigt att t.o.m be om att inte skulle födas på nytt”.

Dikter är tung läsning och Haavikko kan sin satir. Diktjaget förtäljer även att ”Vinet skriver bättre än jag” och att ”i flaskan bor en vild ande” och där har han nog en poäng.

Jag läser vidare och Haavikko diktar i dikt nr.1 under rubriken: ”Jag dricker vin med ljuset ännu brinner”.

”När flaskan här halvt urdrucken, glaset fullt,
önska den lycka.
Den är redan på väg bort.”

Jodå, fyllan tycks vara en av huvudingredienserna i Haavikkos diktvärld. Men även mörkret. Läser vidare i dikt nr.9 under samma rubrik:

”God natt.
Visst. Mycket mörker.”

Jag uppskattar de äldre dikterna av Haavikkos poesi mer än raderna från de senare samlingarna som trängs bland bokens sidor. Där finns mer skog och mark som färgar boken med nåt annat än det blytunga vemod som blir lite för mycket till och från, för min smak..

Haavikko diktar på sidan 14 från diktsamlingen Vindnätter (1953):

”Ett tomt hus, odlingar,
en tom plats kartlagd av trädgårdens ägare,
en plats för trädgården, gränslös,
blommar tidigt
hösten ute på markerna,
samlar drängen ris i högar,
ondskans dräng, den i otid beskäftiga
arbetar där,
oegennyttig, glad, tom,
är hjärtat som nötter i nötträdet,

hjärtat är tomt.”

Helt ok rader ändå…och för dom som är på humör för att kasta sig ner i en spiral av ångest och vemod i poesiformat, så kan jag nog ändå rekommendera detta urval av dikter signerat Paavo Haavikko.