Det har blivit dags för en intervju med bibliotekarien Jouko Tikkanen som arbetar på Norra Haga bibliotek i Helsingfors.
Hur kan det se ut som det gör på den svenskspråkiga poesihyllan i biblioteket där han arbetar? Läs gärna föregående reportaget i min nystartade serie om utbudet av svenskspråkig lyrik på bibliotek i Helsingfors (om ni inte redan gjort det).
Så här svarar Jouko:
– 30 år sedan, när jag började jobba här på Norra-Haga bibban, hade vi en massa svenskspråkiga kunder. Jominsann, vi hade många oförglömliga läsare. Nu har dom alla dött ut!
Gubben Bergman, en storvuxen man med ansikte och näve som en tungviktsboxare. Han var en stor romantiker och glufsade hyllmeter efter hyllmeter av gamla kärleksromaner och tyckte om att skildra och kommentera alla dessa galanta äventyr med sin högljudda sibbodialekt.
Gamla käringen fru Immler, som bara ville läsa krigshistoria! Vi misstänkte att hon hade avlägsnat H:n samtidigt som hon bytte kön för att undvika Nurnberg!
Nej, men tillbaka till nutiden! Sanningen är att hela våra svenska samlingar har minskat till tredjedel de senaste 30 åren! Poesihyllan har drabbats hårdast. Alla klassiker och antologier av svensk poesi, som brukade stå i hyllan på varje bibliotek, har skickats till lager djupt under Bölebibban!
Men det går att reservera dom och det är gratis, men det görs sällan! Ingen vill läsa Lasse Lucidor eller Bellman nuförtiden eller kanske dom gör det i internet?
Varför tror du folk hellre lånar deckare än diktsamlingar från biblioteket?
– Vi lever i visualistisk tid. Det gäller bilder och ljud, inte tryckt text. Det pågår en oavbruten Colosseum-föreställningen 24/7 i alla mediakanaler; trivsam mördande och våld för hela familjen!
Poesi är inte lätt att läsa. Man måste lära sig och tro att det är mödansvärt. Överflödet av låtsasinformation och mediaäckel är så överväldigande att man har drunknat i det som i tsunami. Koncentrationförmågan fattas.
Tryckt poesi ligger i marginal. Tänk bara hur det fanns dikter att läsa i varje dagstidning förr i tiden!
Det finns ju en hel del bibliotek i Helsingfors (hur många?). Vilka tror du har mer utbud av svensk poesi än i Norra Haga?
– I Helsingfors finns det 37 allmänna bibliotek och två bokbussar. Tillsammans gör det 63 bibliotek + 6 bokbussar i hela HELMET-kedjan (Helsingfors, Vanda, Esbo, Grankulla).
I Södra-Hagas bibliotek brukade det vara avsevärt större samling av poesi överhuvudtaget och svensk poesi i synnerhet. Det bästa urvalet hittade man i Munksnäs i forna tider. I Tölö finns det fortfarande gott om svenskspråkiga kunder och flera meter långa poesihyllor.
Nuförtiden, som jag skrev, ligger största samlingen begravt djupt under Böle-bibliotek!
Hur är då din personliga relation till poesi?
– Avloppsgrundrörsanering är en passande metafora om min problematisk förhållande till poesi!
Saneringen pågår just nu när jag håller på att skriva det här. Sitter vid fönstret och tittar hur stora maskiner myllar up gatan. Ovannämda metafor passar egentligen väldigt bra.
– Jag är en addiktiv läsare som missbrukar litteratur. Jag läser för att fly! Det började som barn, när jag hade svår hjärnhinneinflammation. Böcker bedövar smärtan och liksom klistrar allt skräck och fasa på pappret .
Och så går det, att man brukar ju följa hela sitt liv samma mönster, som man traumatiskt har lärt sig som barn. Som skolpojke och student läste jag ryska klassiker därför att som var så tjocka och samma med poesi.
Det gällde lång episk poesi, som Homeros, Milton, Ariosto, Goethes Faust. Martinsons Aniara var en väldig upplevelse på skoltiden. Elisabetianska pjäs-poeter tillhörde också mina favoriter; en tid efter för mycket läsning och för lite sömn trodde jag mig vara Robert Greenes inkarnation (högst oroväckande sade min psykoanalytikervän).
Jag studerade historia vid universitetet och var föga intresserad av dagens moderna litteratur. Med undantag av moderna klassiker som Eliot, Pound, Dylan Thomas och förstås beatpoeter. Ny märker jag hur ensidigt anglosaxiskt fixerad man har varit.
Men som skrivbordslådepoet skrev jag inga långa episka verk, borträknad historiaburlesk i tre akter i hexameter, som hette God Jul Herodes med bara en föreställning i Sveaborg på historiedepartimentets julfest, året var -79 tror jag. Gudskelov manuskriptet har gått förlorad!
I stället skrev jag korta elaka kärleksdikter (Martialis) som jag använde som vapen i mina personliga relationer. Inte särskild berömansvärt, men kanske nära poesins ursprungliga syfte och användning tror jag.
Och hur är din relation med poesi idag?
– År efter år går man vilse djupare i poesilabyrintens mögliga gul de sac; prelönnrotianska folkpoesi från Savolax a la Gåttlund. Han samlade folkpoesi i början av 1800-talet i Juva där min faders släkt är från. Jag liksom lyssnar på mina egna förfäders röst! Det är patetiskt, men ett sätt att börja ta farväl av den här fasen i mitt liv. Man söker sina rötter, men ack, dom är ofta så oaptitliga och beska!
Kan hända man är nu lite nedstämt. Min före detta fru och mor av min tre vuxna barn ligger just nu i Karolinska sjukhusets intensivavdelning i kritisk tillstånd! Och vi som var som Bonnie och Clyde, riktig folie doux!
Och där sätter vi punkt för denna intervju och om du bor eller är på besök i Helsingfors, så tycker jag du ska ta en tur till Norra Hagas bibliotek för en intressant pratstund om litteratur med Jouko. Och givetvis önskar jag hälsa och tillfrisknande till hans exfru.
NICKOPOET.COM - mer poesi till folket! 