När man läser en diktsamling från Ellips, så behöver man inte oroa sig för endimensionell poesi och Land (fragment) av My Lindelöf är inget undantag.

Jag försökte börja läsa den här boken 3-4 gånger, innan jag lyckades ta mig genom den och många tankar och intryck blinkande som en julgransbelysning därefter i mitt sinne.

Lindelöf diktar inledningsvis i första dikten i Land (fragment):

”Hur duggregnet surrar en mulen morgon
i alarna? i det oslanga gräset? i krikonträden?

Den våta ängen, de låga mörka husen
på andra sidan vattnet.”

Det här är berättande dikt. Lite som en poetisk saga för de som vill gå på djupet i lyrikens hav. Det kräver en del av läsaren, men när man ger efter och låter dikterna växa fram så blir det inspirerande läsning. Så här skriver Ellips om boken i fråga:

”I My Lindelöfs diktsamling Land (fragment) omförhandlas människans roll och relation till naturen i vid bemärkelse. Diktjaget rör sig rolöst och uppmärksamt genom ett landskap, tätt intill djur, växter, berg och mineraler, låter sig transformeras medan poetik blir etik.

Vattnet stiger (landet krymper),
vi flyttar oss allt högre upp.
Djuren blir allt tydligare.
Vi tiger om det som upptar oss alltmer, vi gör
våra mätningar, drar våra slutsatser, sluter
oss, ”ett långt hällande regn; vi lyfter
beskrivningen”. Nu väntar vi bara.”

När jag läser Land (fragment) rör jag mig stillsamt mellan sjöar och snöfall i ett grått landskap där ett bergslandskap tornar upp i bakgrunden. Samspelet mellan människa och natur är ständigt närvarande och stämningen i boken är lätt melankolisk.

I slutet av diktsamlingen påpekar Lindelöf att dikterna är fulla av spår och avlagringar och innehåller såväl direkta som modifierade citat ur verk från bland annat Virgina Woolf: Vågorna, Göte Göransson: Mina insektsvandringar och Birgitta Lillpers: Anteckningar om hö.

Ett flertal dikter i Land (fragment) baserar sig även på den tjejenska konstnären Aslan Gaisumovs fotografier av landskapar och rester av bosättningar i Galain-Tjaz-regionen.

Jag vill avsluta den här recensionen med dikten på sidan 35, som jag tycker känns lite som en portal till själen i detta diktverk. Lindelöf diktar:

”Du följer skrivspåret
allt längre in. Träden
kastar skuggor över
”träden”. Ordens
knotor dolda, det
mest verkliga.”