Det har blivit dags för en tisdagsintervju och denna gång har jag intervjuat poeten Pia Ahlbäck som även är filosofie doktor i engelska språket och litteraturen, och universitetslärare och tillika docent i litteraturvetenskap, särskilt litteratur och miljö (ÅA).

Pia är också verksam inom det av Svenska litteratursällskapet i Finland finansierade forskningsprojektet Konkurrerande tidsordningar (2019-2022).

Hej på dig Pia. Det var en inspirerande att läsa din diktsamling Kabel som kom ut för några år sen på Ellips. Hur väcktes tanken upp till boken och kan du berätta lite om arbetet med att skriva den?

– Hej Nicko. Den föddes ur ett aldrig färdigställt romanmanus och blev sakta till under närmare tre årtionden. Av romanen blev inget, men av dikterna något. Det finns dom som himlat sig över att en diktsamling haft en så lång tillkomsttid. Men jag anser att böcker inte bara ska få ta utan bör ta lång tid på sig för att komma till världen. Också en diktsamling, eller kanske i synnerhet en diktsamling.

Det accelererade publicerande som resulterar i hejdlösa mängder text, som vi sett sedan nittiotalet till följd av de elektroniska medierna och digitaliseringen, för föga gott med sig för det läsande subjektet, anser jag. I stället vill jag slå ett slag för ”djupläsning” i norska läsforskaren Anne Mangens anda eller ”graviterande läsning”, en idé som jag själv introducerar i en artikel som nyligen publicerades i Tidskrift för litteraturvetenskap.

Situationen i dag är ju att allt handlar om ”sprängd läsning”, ett ständigt okoncentrerat irrande mellan medier och plattformar.

Du har ju även skrivit boken Energy, Heterotopia, Dystopia: George Orwell, Michel Foucault and the Twentieth Century Environmental Imagination som låter väldigt intressant även om den inte är en diktsamling. Vad är det för en bok?

– Ja, det är ju min doktorsavhandling i engelska språket och litteraturen, som kom ut 2001. Den är en av de allra första studierna i Norden på det område som kallas ekokritik och som i dag är väldigt populärt världen över inom litteraturstudiet. I avhandlingen studerar jag Orwells författarskap i relation till hans samtids miljödiskurser; det är den gröne Orwell jag frilägger.

Bakgrunden till boken och ekokritiken är självfallet miljöproblemen och klimatfrågan, som vi sakta började vakna upp till mot slutet av 1900-talet. Men Orwell hade ett tydligt miljöbudskap redan på 1920- och 1930-talet.

Vad är poesi för dig?

– En utväg, en inandning, en utandning. Flyktord. Förbarmande. Nåd.

Diktsamlingar som trivs bra längst fram på din bokhylla?

– Jag är förfärligt kanonisk i min lyrikläsning fast jag annars inte alls är någon vän av hård kanonbildning. Överst ligger diktsamlingar av T.S. Eliot, Katarina Frostenson och Tua Forsström.

Så antologier med underbar engelsk poesi från renässansen och anonyma dikter från den tidiga medeltiden. Och dessutom Ralf Andtbacka och Eva-Stina Byggmästar, som är mina finlandssvenska favoriter. Under många år var jag fullständigt Björlingfixerad, men det är länge sen nu.

Jag har ju gjort en hel del intervjuer med poeter både från Finland och Sverige här på Nickopoet.com genom åren och en sak som återkommer rätt ofta är hur lite koll svenska poeter har på finlandssvensk poesi. Däremot har finlandssvenskar rätt bra på svensk poesi. Varför är det så tror du?

– Jamen, det är väl som med allt annat finländskt och svenskt vare sig det gäller litteratur, samhälle, historia eller politik. Okunskapen om Finland inklusive de svenskspråkiga finländarna och deras kultur är påfallande stor i Sverige.

Blir det några fler diktsamlingar av dig eller har du andra saker att skriva om i framtiden?

– Ja, det hoppas jag. Jag arbetar med en ny diktsamling. Men jag håller ju på med ett vetenskapligt essäistiskt verk också, eller framför allt, eftersom det sker inom ramen för mitt jobb som universitetslärare i litteraturvetenskap. Dessutom är två vetenskapliga antologier på gång, där jag är medredaktör och skribent.

(Författarfoto: Anna Ahlbäck)