Det har blivit dags för ännu en torsdagsintervju här på nickopoet.com och denna gång med poeten Magnus R Lindgren som är uppvuxen i Kungsbacka i norra Halland, där han numera också arbetar som gymnasielärare.

Magnus R Lindgren debuterade i bokform hösten 2017 med den uppskattade diktsamlingen Om det inte hänt hade jag inte blivit. Hans andra bok – kortromanen Detta privata – utkom hösten 2018 och nominerades några månader senare till Selmapriset 2019.

Lindgrens tredje bok – diktsamlingen Inbillningsfrisk – utkom i november 2021. Det är en inbunden bok om 60 sidor som enligt baksidestexten: ”erbjuder en diktares funderingar över tingens tillstånd under en tid av relativ isolering och social distans”.

Hej på dig Magnus. Hur har du haft det över julen?

– Har haft förmånen av att ha en ganska lång ledighet över jul och nyår har ägnat tiden åt vila och återhämtning, att umgås med familj och vänner och att avluta en kort universitetskurs i litteraturvetenskap med inriktning populärlitteratur.

Du gav nyligen ut diktsamlingen Inbillningsfrisk som jag recenserade nyligen här på nickopoet.com Vad är dina känslor kring den boken?

– Stolt och nöjd med slutresultatet. Är dessutom väldigt glad över bokens mottagande hittills. Jag tycker själv att det finns en fin tematik genom boken, att texterna och de olika delarna både kan stå för sig själva och bidra till en helhet.

Du har berättat för mig att Inbillningsfrisk kom till i en skrivarstuga i Od. Det låter som en intressant plats. Hur viktig är omgivningen för att inspirationen ska flöda i ditt diktande?

– Inspiration är en märklig sak, ganska oberäknelig. Man vet aldrig riktigt vad som triggar i gång den. Men tystnad och tid för reflektion tror jag är viktiga ingredienser. Det får jag i min skrivarstuga. Dessutom är det en vacker plats i en omgivning som jag alltid älskat.

Hur viktiga är recensioner av dina diktsamlingar för dig?

– Det är klart att man gärna vill bli recenserad, och helst få fina recensioner. Mest intressant är hur olika dikter och texter appellerar till olika läsare (och recensenter). Hellre det än att alla lyfter fram en och samma text.

Initierad närläsning av erfarna recensenter och lyrikkännare väger kanske en smula tyngre än glada tillrop från de närmsta vännerna, men spontana hälsningar via exempelvis Messenger eller sms från personer som läst boken gör mig mycket glad.

Poeter du uppskattar att läsa?

– Väljer jag en så blir det Tomas Tranströmer. Han finns med mig. Andra är Bruno K. Öijer, Märta Tikkanen, och på senare tid Louise Glück. Tidigare har jag även botaniserat en del bland äldre svensk lyrik, bland andra Karl Axel Karlfeldt.

Hur har pandemin påverkat ditt författarskap? Finns ju de som menar att lidande poeter skriver mer och bättre. Vad tror du om det?

– Det omedelbara resultatet av pandemin är samlingen Inbillningsfrisk. Det hade nog kommit en bok oavsett, men just den samlingen är i hög grad tillkommen ”under en tid av relativ isolering och social distans” som det också står på baksidan. Generellt tror jag på skrivandet som funktion för bearbetning av starka känslor, såväl lidande som njutning.

En del av dina dikter har ju även tonsatts. Varför tror du folk i allmänhet verkar så mkt lättare att ta till sig lyriken genom musik än bara genom renodlad lyrik som står på sina egna ben?

– Musik är ett universellt språk, med långt längre rötter i mänsklighetens historia än det skrivna ordet. Klassisk lyrik framfördes ju också med ackompanjemang av lyran (därav benämningen). Men faktum är att många frågar efter texten när de hört tonsättningarna. Om jag har möjlighet kan jag först läsa dikten och sedan sjunga den tonsatta varianten.

Framtidsplaner för diktandet? Tillhör du samma kategori som mig att när man väl börjat är det rätt svårt att sluta?

– Poesin har sin självklara plats i mitt skrivande. Men mitt pågående skrivprojekt – och förhoppningsvis nästa bok – kan snarare beskrivas som något jag skriver fram som en mosaik av prosa, lyrik, referat, citat samt resonerande och reflekterande avsnitt.

Det handlar om en ung man och hans två år som frivillig i det svenska flygvapnets tjänst, från november 1951 till den 3 november 1953, då han dödsstörtade med sitt flygplan J 29 Flygande Tunnan och blev en av de närmare 600 omkomna i Sverige under kalla krigets dagar.

Förmodligen blir det ett slags essä i slutändan, baserad på verkliga händelser cirka sjuttio år tillbaka i tiden. Det blir alltså ingen diktsamling, men projektet innehåller dikter.

(Författarfoto: Robert Westin)