Det har blivit måndag igen och dags för ännu en Måndagsintervju och denna gång med poeten Johan Rantala Bonnier.

(Från början var det väl tänkt att bara publicera nån intervju till och från här på bloggen efter mastodontprojektet Lördagssoffan, där jag under 2 år intervjuade 100 poeter, författare och musiker om poesi och lyrik… men så länge det känns roligt att syssla med detta och så länge jag får tag på poeter som vill bli intervjuade, så kör jag på.)

Johan Rantala Bonnier är född 1982 i Norrköping, Östergötlands län, men bor nu med fru och två barn i Gamla Enskede, Stockholm. Han arbetar till vardags som statstjänsteperson på en stor statlig myndighet.

Johan Rantala Bonnier debuterade i oktober 2020 med sin första diktsamling ”Ak(c)ne” på bokförlaget Ekström & Garay. Boken har därefter köpts in av Svenska Akademins Nobelbibliotek och en dikt från diktsamlingen framfördes i Dagens Dikt i P1 (Sveriges Radio) i februari 2021.

I juni 2021 gavs Johan Rantala Bonniers andra diktsamling ”Jag, du, vi” ut på bokförlaget Ekström & Garay. I dagsläget finns ”Ak(c)ne” och ”Jag, du, vi” representerade på över 70 bibliotek och säljs i fysiska bokhandlar runt om i landet. I augusti 2021 valdes Johan Rantala Bonnier in som medlem i Sveriges Författartförbund.

Hej på dig Johan. Hur lever livet med dig så här på hösten med knappt två månader kvar till självaste julafton?

– Hej! Det är under hösten jag lever upp varför jag för tillfället mår mycket bra. Jag hoppas att även du mår bra.

Jadu, det är helt ok trots att det haglat rätt tätt med prövningar i livet på sistone…Men hösten är ju som sagt var här och det är en väldigt inspirerande årstid för mig. Du har hunnit med att ge ut två diktsamlingar under relativt kort tid och har ett nytt manus färdigskrivet som söker ett förlag. Vad är drivkraften bakom ditt diktande och berätta gärna lite om din kommande bok.

– Det har blivit två diktsamlingar på mindre än ett år på grund av att min tid som författare har kommit och jag gör allt för att förvalta mitt författarskap på rätt sätt. Jag skriver oavbrutet och har många färdiga och ofärdiga manus som jag arbetar med på olika sätt. Syftet är att aldrig upphöra att skriva och istället ständigt försöka utveckla mig i den skrivande processen (vare sig det gäller tematik, form eller genre).

Det finns oändligt mycket okänd mark att beträda inom mitt författarskap. Och vad gäller mitt nuvarande manus som för tillfället ligger ute hos traditionella bokförlag för bedömning, döpt till ”Clown Bar – 13 november 2015”, tror jag väldigt mycket på det då det är en diktsamling som återberättar om mina egna erfarenheter av terrorattentaten i Paris 2015.

Denna diktsamling har jag arbetat med under det senaste halvåret och är en tudelad skapelse där mina erfarenheter oavbrutet dansar omkring och med fransk kultur (som jag både varit bekant och obekant med) som jag ivrigt har studerat parallellt med skrivandet. Detta för att bredda textsamlingens form och tematik ytterligare.

Min förhoppning är nu att något bokförlag ser potentialen med manuset och vill arbeta vidare med det och i slutändan ge ut det. Det tycker jag att min berättelse är värd.

Lycka till med detta! Vad skulle du säga att du vill få sagt genom din poesi, som du inte lyckas få sagt utan poesin?

– Mitt syfte med att skriva poesi har hela tiden varit att försöka finna och bryta ny mark, tänja på språket och samtidigt förfina det. Och genom att skriva om psykisk ohälsa som alltid genomsyrar min litteratur försöker jag att berika läsaren med kunskap kring det mänskliga psyket genom att dela med mig av mina egna erfarenheter utan att för den delen lämna ut för mycket av mig själv.

Poesin, fri till form som genren är, blir ett starkt verktyg som hjälper till att porträttera och belysa psykisk ohälsa och dess olika beståndsdelar.

Läser du lika mycket poesi som du diktar och ge oss några exempel på poeter som du uppskattar att läsa?

– Jag har skapat en bucket list för mig själv med litteratur som jag anser är av högsta prioritet för mig att läsa. Poesi ingår i min bucket list, men genren har inte varit min första prioritet. Jag införskaffar kontinuerligt nya diktsamlingar (klassiska och samtida), men de hamnar ofta i en att läsa-hög eftersom jag sällan hinner med att ta mig an dem.

Jag arbetar halvtid på en statlig myndighet, halvtid med mitt författarskap samt har familj och barn varför jag måste anpassa den tid jag har i övrigt mycket effektivt. Det är därför min bucket list finns där och hjälper mig att ta mig an titel efter titel i mitt personliga bibliotek. Men jag älskar poesi och jag kan inte läsa mig mätt på bland annat Sylvia Plaths, Allen Ginsbergs, William Burroughs och Charles Baudelaires verk. Och givetvis kommer jag en dag att ta mig an min att läsa-hög med nyinköpta diktsamlingar. Allt är alltid av intresse för mig.

Vad tänker du om det här med att Tranemo kommun anställde en poet i ett år? Varit en del skriverier om det på sistone i media…

– Jag ska ärligen säga att jag inte riktigt har ägnat denna debatt särskilt mycket tanke. Min spontana tanke här och nu är ändå att jag uppskattar all form av kulturutövning och som finansieras på olika sätt. Vad jag har förstått så har poeten i Tranemo blivit finansierad av en statlig fond samt av Konstnärsnämnden, men jag har även förstått att projektet senare lades ner. Stämmer det?

Nicko: Här hittade jag en länk om anställningen:

Tranemo kommuns egna kommunpoet – Sveriges första?!

Och det på grund av alla reaktioner där många trott (felaktigt) att finansieringen har varit med skattemedel som borde användas på ett mer samhällsnyttigt sätt? Stämmer det är det väldigt tråkigt. Och som sagt. Jag förespråkar brett kulturutövande och som finansieras på olika sätt. Kultur är för alla och alla har rätt att utöva och konsumera kultur.

Och om det sedan anställs en kommunpoet som kan förgylla en kommuns invånares vardag genom att sprida litteraturen till dem som annars kanske inte skulle hitta till den, hur kan det vara fel? Kultur i olika former ska uppmuntras, inte trampas på.

Dina spontana känslor om finlandssvensk poesi?

– I ärlighetens namn är jag inte alltför bevandrad inom finlandssvensk poesi. Givetvis har jag läst Edith Södergran, Byggmästar och även din poesi som jag uppskattar mycket (Tack för feedbacken Johan, iof är jag en svensk bosatt i Finland, så jag vet inte om min poesi egentligen räknas som finlanddssvensk poesi?), men tiden har för mig inte räckt till för att botanisera djupare och det är beklagligt.

Det finns inga ursäkter och allt jag kan säga är att jag får bättra mig. Jag antar att min bucket list är i vägen för mycket litteratur som för mig ännu är okänd, men allt jag kan göra är att fortsätta vara nyfiken så kommer jag en dag att grotta ner mig i även finlandssvensk poesi.

Ja, det får du och andra lyrikintresserade i Sverige göra. Här i Svenskfinland finns enorma poesiskatter för den som söker…och min nästa fråga är: Varför tror du att det är så att finlandssvenska poeter vet så mycket om svensk poesi, men att svenska poeter ofta tycks veta väldigt lite om finlandssvensk poesi?

– Det är en mycket bra fråga och som jag själv inte har ett svar på. Jag vågar erkänna att min personliga otillräcklighet står i vägen för ett bra svar. Min förhoppning är ändå att tillgängligheten av finlandssvensk poesi i Sverige inte är obefintlig varför vi i Sverige bara kan bli bättre och bli mer nyfikna på det som inte bara är inhemskt och som ges ut regionalt och nationellt.